Det var en jobbig tid. Vi hade precis fått vårt tredje barn och samtidigt jobbade jag heltid. Det kanske inte låter så speciellt jobbigt men jag höll på att ta slut.
Jag blev ständigt förkyld, kunde inte sova, var lättretlig och kunde bli gråtfärdig ibland utan att jag riktigt visste varför.
Så en lunch när jag hade handlat min mat såg jag mig omkring på väg tillbaka till jobbet och mina ögon föll på kyrkan. Fann jag mig plötsligt på väg dit, fann jag mig plötsligt sittandes på en bänk längst fram i ena hörnet.
Jag satt där och bara satt. Tittade mig omkring på det fantastiska taket, färglada fönster, valv, kristallkronor och upplevde ensam där i kyrkan en stor och fin tystnad som nog bäst kan beskrivas som frid.
Jag ska inte gå in på ämnet religion. Men jag är ganska säker på att en viktig orsak till att jag satte mig där i kyrkan var för att jag är introvert och behövde tid och utrymme. Sedan har jag fortsatt att gå till kyrkan ibland på lunchen för att bara sitta där ensam en stund.
Alltid när jag är ute och reser söker jag upp kyrkor eller andra religiösa lokaler, för att få lite lugn och ro i en hektisk resetillvaro.
Ibland på sjukhus och flygplatser finns det sekulära eller ekumeniska andaktslokaler. Jag tycker att det borde finnas överallt i samhället, ungefär som det finns offentliga toaletter.
Offentliga andrum.
Låter inte dumt, jag är eg emot religion och är agnostiker, men att för "frihetens" skull sätta sig i kyrkan för att få lite tystnad och lugn runt om sig låter inte som en dum idé faktiskt.
SvaraRaderaJag har inga problem med liv och rörelse runt om mig men ibland vill man ha tystnad så att man kan "ladda batterierna".
Min batteriladdning består annars av fiske och friluftsliv, men det är inget jag hinner göra dagligen.