Telefonen berövar mig min introverta styrka

Jag står utanför äldste pojkens klassrum. Det är fortfarande några minuter kvar tills han slutar. Ett par andra föräldrar sitter också här och väntar.
Och för tusende gången tittar jag ner i telefonen. Samtidigt kommer jag på att det är helt onödigt att göra det. Det är en flykt. En rimligt flykt från att behöva småprata med de andra föräldrarna.
Nu kommer dessutom Apple med femman. Då blir min längtan ännu intensivare. Tänk att ha en ännu bättre liten skyddsbubbla i fickan. Den fungerar för mig ungefär som den där skölden som rymdskeppet i Star Trek kan fälla upp.
Så om det uppstår en obekväm social situation, om Klingonerna anfaller, säger min hjärna:
– Shields up, och så tar jag upp min telefon.

Men samtidigt har telefontittandet blivit en ovana som begränsar mig. Dessutom tar jag upp den allt oftare fast jag inte behöver det.

Jag minns hur det var innan telefonen, hur jag då istället såg saker, iakttog, betraktade, upplevde. Saker jag tror att jag som introvert är ganska bra på, och har nytta av. Nu stirrar jag ner i en dum telefon.

Jag längtar tillbaka.

Frågan är hur jag ska göra. Jag vill ju inte bara dumpa telefonen.

Kanske kan jag lägga in en text i telefonen så att så fort jag tar upp den och ska titta ser jag:

"Se dig om istället."