För inte så länge sedan cirkulerade en bild av en tidningsnotis på facebook. I notisen stod om att polisen hade fått in en anmälan om en livlös man i en bil.
Men när polisen undersökte saken visade det sig att det bara var en trött småbarnspappa som vilade ut en stund på en parkering.
Jag kände igen mig.
Senast i går kväll satt jag där i bilen utanför skolan och slöt ögonen en stund. De där minutrarna är rätt fina.
Men till sist gick jag in till föräldramötet.
Ibland ser man råd till introverta att komma i god tid, långt innan utsatt tid. Detta gäller nog bara om man har planerat att engagera sig. Om man som jag i det här läget bara har tänkt lyssna, iaktta och kanske prata med någon enstaka person som jag redan känner, är det bäst att komma prick.
Vilket jag alltså gjorde.
På vägen in mötte jag en mamma som jag känner relativt väl och är bekväm med. Att bara byta några ord med henne gjorde att hela situationen blev mindre dramatisk.
Platsen är väldigt viktig, en skillnad mellan himmel och helvete. Nu hade jag tur och hamnade i ett hörn, med tillräckligt avstånd till de närmaste.
Hade det bara funnits en plats kvar längst fram i mitten hade jag suttit och svettats hela tiden och varit helt avstängd, utan att kunna lyssna alls.
Nu kunde jag nästan trivas lite ibland, sitta och titta på de andra och samtidigt lyssna.
Jag har blivit lite väl fast vid begreppen introvert och extrovert. Jag kommer på mig själv med att sitta och dela in människorna i antingen det ena eller det andra, bara utifrån klädsel, kroppshållning, placering i rummet och liknande.
Om det någon gång kändes jobbigt tänkte jag förstås på varför jag var där, att det är viktigt för mina barn att jag sitter där.
Till sist var i alla fall mötet slut. Då gick jag ut och satte mig i bilen, såg mig omkring så att ingen var i närheten, och blundade några minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar