Jag har tidigare skrivit om en text jag såg om att skolan kan bli bättre på att möta introverta elever, bland annat genom att bättre jobba med att ge dem tid och plats. Glädjande nog stötte jag på fler tankar om detta när jag började leta lite.
Bland annat har Killfröken nyligen skrivit ett inlägg om detta.
Ur en introvert synvinkel skriver han flera positiva saker.
Han har ju så rätt i att skolan "inte är tillräckligt tillåtande för elever som inte vill dela sitt allt." Introverta barn vill inte alltid sitta och prata om allt, hela tiden.
Och det är naturligtvis fint skrivet att: "Nyckeln till att aktivera elever som inte vill delta är att stanna upp och komma ihåg att det är skolan som ska passa dem och inte tvärtom..."
En elev som sitter tyst i en grupp eller i klassrummet, kan visa helt andra sidor när han jobbar ensam, eller med någon nära kompis, eller bara pratar enskilt med läraren.
Dessutom gillar jag att han tar upp att det där med tysthet är bundet till olika sammanhang, och att en del helt enkelt är nöjda med att inte ta plats. Och då ska de få ha det så.
Men jag tänker också att det är olyckligt att man hela tiden blandar ihop blyg och introvert. Även jag själv lever i någon slags begreppsförvirring. Jag vet att introvert inte är samma sak som blyg. De flesta introverta jag känner är inte alls blyga, tvärtom. Men ofta går det ju ihop det där. En människas personlighet är förstås alltid komplex.
Det viktigaste är nog att man inte sätter likhetstecken mellan introvert och blyg.
Tack och lov är Killfrökens text också fri från uppfattning att tysthet är något som ska botas. Ett introvert barn ska inte botas, utan ges chans att upptäcka sina styrkor, ges chans att anpassa sin utbildning.
Tyvärr är jag ganska säker på att majoriteten av lärarna ser på introversion som något som ska botas.
Jag har försökt bota mig själv hela livet.
För det första går det inte.
För det andra är det inte önskvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar