onsdag 7 augusti 2013

Äntligen regn


lördag 25 maj 2013

Lägger lillen

Den minsta killen håller precis på att somna. Att lägga honom, och de andra, är ett fantastiskt introvert tillfälle. Jag har ställt in en stor säng i lillens rum. Egentligen behöver han det inte, men jag tror ändå han tycker om det när jag ligger där i rummet. Själv älskar jag det. Att lyssna på hans andetag, mörkret, att höra övriga familjen på lite avstånd. Samtidigt gör jag ju något, jag lägger lillen.

fredag 24 maj 2013

Sällskapsliv för introverta

Jag älskar att vara tillsammans med andra människor. Men inte hur som helst. Det bästa sättet för mig att vara social just nu är löpning.
Inte för att jag är någon bra löpare. Det har jag aldrig varit.
Men det är något med att springa tillsammans med andra människor. Att tysta tillsammans lufsa förbi höga granar eller över gråa klippor. Allt man hör är det försiktiga ljudet av fötterna mot marken och andetagen.
Tysta tillsammans. Tyst gemenskap.
Kanske är det något uråldrigt från tiden när vi var jägare och samlare.
Kanske är det att ingen förväntar sig samtal. Gemenskap utan krav.
Att bara träffas. Tre ord.
"Hej. Vilket håll?"
"Vi tar milen."
Sedan är det lättare att prata när man springer. Det är som om den fysiska ansträngningen tvättar bort småpratet. Det är lätt att prata allvar när man springer. Lättare att dyka på de viktiga frågorna.

Äntligen

Äntligen finns Susan Cain på Svenska. Jag undrar om upplevelsen blir annorlunda.

Skyddande bubblor

Det måste handla om bubblor. Det slog mig häromdagen när jag var ute och sprang.
För jag har länge funderat över varför jag som introvert tycker om att lyssna så mycket på musik. Som när jag är ute och springer. Gärna hög och intensiv musik.
Till och med när jag jobbar kan jag gilla att ha på hög musik, trots att jag i rimlighetens namn inte borde  göra det eftersom det blir mycket intryck.
Men på samma sätt som det kan bildas en skyddande bubbla kring mig, på gott och ont, när jag plockar upp telefonen, kan det ske detsamma när jag sätter på musik.
Jag kan nästan se bubblan, där jag springer eller sitter framför datorn. Som en gigantisk såpbubbla uppbyggd av små noter som svävar omkring mig och som är ett litet hinder för omgivningen att kränka min sfär.

onsdag 10 oktober 2012

Kraft från kroppshållning och tomma ansikten

Att vara föräldraledig innebär att lyssna, på radion, på musik och på ted.com. Amy Cuddy har ett bra tal på Ted som handlar om "power posing". I korthet handlar det om att vi genom vår kroppshållning och vårt kroppsspråk inte bara talar om för världen vilka vi är just nu, utan även för oss själva.
Att "öppna upp", att inta kraftfulla hållningar, gör att vi får kraft och blir mindre stressade. Förenklat handlar det om att göra sig så stor som möjligt, inte sitta med bena i kors, inte skydda halsen, inte krypa ihop med ryggen.
Jag tänkte att det där är något för mig att ta fasta på. Jag tror det lätt blir en ond spiral för mig som introvert. När jag går in i ett sammanhang jag inte gillar, på ett stort möte till exempel, så kurar jag, krymper ihop, och känner mig därmed allt mindre och obetydlig.
Men om jag intar en bättre kroppshållning, kanske chansen ökar att jag får sagt det jag vill få sagt, eller att jag tar den där konflikten som är viktig för mig.
Amy Cuddy nämnde också i förbigående, när hon beskrev ett experiment, att det värsta för en människa är att mötas av ingenting, av ett neutralt ansikte. Då är det bättre att få en negativ reaktion istället.
Tänkte också på Hjalmar Söderbergs berömdad citat: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Dessa båda perspektiv fick mig sedan att haja till. Jag som introvert kan ju ha en tendens att möta människor med just ett tomt ansikte. 
Jag måste hålla det i minnet, för att förstå reaktionerna från min extroverta omvärld. 
Det förklarar varför min extroverta fru kan bli så provocerad ibland, varför min extroverta fyraåring inte tycker sig vara tillräckligt sedd alla gånger. 
Jag ska försöka fylla mitt ansikte med innehåll. 

söndag 7 oktober 2012

Stopp. Och Start?

Konstigt hur det bara kan ta stopp ibland, på skrivandet alltså. Under flera veckor var det som om jag behövde skriva om det där med att vara introvert, flera gånger om dagen, men så en dag så kändes det inte så längre.
Skrivstoppet sammanföll med en period då jag var mer extrovert, vilket fick mig att fundera på om det hade ett samband.
Jag tror att det där med hur introvert man är kan variera över tid, gå upp och ner. Kanske föll mitt behov att skriva om det här när jag gick in i en mindre introvert period.
Jag ser på den här platsen i första hand som en sida att skriva av mig på. Det är skönt att ha den. Därför kommer jag vara noga med att aldrig skriva något här för att jag känner någon slags plikt att uppdatera sidan regelbundet.
Det kommer gå upp och ner mycket.
Samtidigt känner jag att det finns så oerhört mycket att skriva om i mitt liv som har med det här att göra.
Hur vi krockar, jag och min extroverta fru. Hur jag försöker balansera att ha ett väldigt extrovert och ett väldigt introvert barn, samtidigt som jag själv är rätt introvert. Hur jag fortfarande kan upptäcka situationer som blir introverta helveten. Och hur jag ibland tycker mig komma på knep för att hantera den här extroverta världen, vilket sannerligen kan behövas.