Jag kom på det i höstas när jag hade varit förkyld länge. Jag hade därför varit förhindrad att träna. För att inte helt tappa formen började jag promenera på lunchen.
Det kändes underbart.
– Nej, tyvärr. Jag kan inte äta med er i dag, jag bara måste ut och promenera, sade jag och klappade lite skämtsamt på magen.
Ibland var det någon som ville följa med och det tycker jag är helt okej. Att promenera bredvid någon, att bara vara två sådär, fungerar också bra för mig. Det är en helt annan situation än att sitta i en trång lunchrestaurang och prata.
Även om fler följer med och promenerar går det bra, för när man promenerar faller det sig naturligt att man bara pratar med en i taget. Man kan dessutom välja om man ska prata eller bara vara tysta på ett helt annat sätt.
Dessutom är det något i promenerandets natur som uppmuntrar viktiga samtal.
Jag märkte också att eftermiddagarna på jobbet blev mycket bättre, efter att jag hade promenerat.
Därför utvidgade jag promenerandet. Jag behövde ju inte dra upp det där med att vara introvert. Istället kunde jag ha motionen som ursäkt.
Det fungerar även för att slippa ta hissen, vilket jag misstänker att många introverta ogillar.
– Nej, jag tar trappan, måste ha lite vardagsmotion, kan jag säga.
Eller för att slippa sitta i mitten i ett trångt baksäte under kortare bilturer.
– Du, det blir trångt i bilen, och jag behöver motion. Jag går hem. Inga problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar