Länge trodde jag att det berodde på en rädsla för trånga utrymmen. Som liten vägrade jag länge åka hiss överhuvudtaget. Tack och lov fanns det inte heller så många hissar där jag växte upp.
Nu ser jag att hissrädslan passar in i det introverta pusslet.
Att åka hiss ensam går hyfsat, men då kvarstår ändå ett slags hot om att fler när som helst kan stiga på. Värst är det i en trång hiss.
Introverta sägs ha ett stort behov av en personlig sfär, kanske är det därför jag hatar hissar.
Det är egentligen inte bara hissar, utan alla trånga utrymmen vi tvingas in i. Rulltrappor, bussar, spårvagnar, flygplan, köer.
Köer är jobbigt.
Det är inte bara att min personliga sfär överträds, utan förmodligen även att risken för småprat med mer eller mindre okända är överhängande.
Ofta går det inte heller att smita. Hissen kan jag väl ofta undkomma genom att ta trapporna och skylla på att jag behöver motion. Men mycket måste man uthärda.
Nu är inte alla trånga utrymmen ett helvete, det ska sägas. Att gå på bio är för mig inte någon stor belastning till exempel.
Men de flesta trånga situationer är för mig ett rent helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar