onsdag 26 september 2012

Inåtvänd för att komma ut

Min akademiska sida vill helst inte skriva eller säga någonting om någonting. Allt är ju så komplicerat. Det går aldrig att säga att det ena beror på det andra. För min personlighet beror på allt möjligt, det ena och det andra, lite miljö här och lite arv där, mycket introvert, kanske blyg, en känslomässigt torftig uppväxt, kanske en massa andra saker som jag inte ens vet namnet på. Ibland funderar jag på om jag verkligen är introvert, eller om det bara är andra mekanismer som tycker om ordet.
Men jag har en annan sida också, som säger "skit i det där". Som bara är lycklig över att få kalla sig introvert.
Och jag känner mig rätt säker på att det beror på att jag är väldigt mycket introvert. Att jag föddes ganska mycket introvert och att det bibehölls eller förstärktes under en ganska introvert uppväxt.
Ingen dålig uppväxt, tvärtom mycket bra. Lugn, kreativ, trygg. Men introvert.
Och det gick väl bra att vara introvert i första klass, i fjärde och i viss mån i sexan. Men sedan kom högstadiet och sedan dess har jag känt mig fel.
Det är svårt att sätta ord på den upplevelsen. Det är som om jag hamnade i en bubbla. Som om jag inte pratade rätt språk. Som om världen och verkligheten bara var en film. Jag kunde liksom ta på filmduken men inte kliva in i handlingen.
Sedan hade jag lyckan att bli med familj. I snart tio år har jag levt med fru och allt fler barn, tre hittills. Det har bit för bit dragit ut mig ur bubblan på ett bra sätt.
Jag är så lycklig över att ha en fru som har tålamod med mig. Samtidigt har det varit fruktansvärt jobbigt, extremt jobbigt, att tvingas vara extrovert så mycket. Hela tiden liv, ljud, konflikter, kompisar, möten...
Upptäckte jag så orden, att jag är introvert. Det var som om självkänslan och självförtroendet började växa nästan genast. Jag är okej. Det finns fler som mig. Jag är sådan här, det är min stil.
Plötsligt var jag trygg. Nu kan jag planera min tid så att jag inte blir utmattad hela tiden, tar mig ordentligt med ensamtid. Dessutom är jag stolt över mig själv.
Därför kan jag också agera extrovert mycket mer och mycket bättre. Vågar och orkar ta lite fler viktiga konflikter, orkar ta lite mer nödvändig plats på möten. Orkar och vågar möta människor jag tycker om på ett bättre sätt.
Till min förvåning har jag upptäckt att min introvertfixering har gjort mig mycket mera extrovert.

tisdag 25 september 2012

Hur skulle en introvert fest se ut?

Sedan jag upptäckte det där med att vi är introverta eller extroverta har jag tidvis känt en längtan att dela mina tankar och upplevelser med andra introverta, i verkliga livet.
Men då står vi ju inför ett klassiskt dilemma, var min första tanke. För vi kan ju inte gärna ha introverta konferenser och stödmöten och seminarium och fester i vanlig ordning. Eftersom vi inte gillar det.
Men det gör vi ju visst, var min andra tanke.
Det är ju bara formen som ska vara den rätta, och förståelsen.
Kanske är det så att om alla som kommer på de där festerna eller mötena är medvetna om problematiken, blir det en annan sak. Bara alla är medvetna om det där med att inte bjuda på för mycket intryck, inte komma för nära andra, ge andra tid och plats, inte småprata utan dyka på viktiga saker.
Då kanske det skulle vara möjligt och till och med trevligt.
Vi har ju som bekant inget emot andra människor och inget emot festerna heller. Bara det att vi blir trötta fort och inte gillar vissa varianter av fester.
En konferens på rätt ställe. Med föreläsningar, arbete i små grupper där man känner varandra sedan innan, möten via nätet trots att man är på samma ställe. En mångfald av sätt att träffas, helt enkelt.
Och sedan inga krav på att vara social. Men kanske någon schemalagd skogspromenad för de som önskar.
Och alla har förståelse för dem som drar sig tillbaka till rummet tidigt, eller som drar sig tillbaka till rummet när som helst.
En fest på rätt ställe, med mycket utrymme, stor respekt, många tysta rum, många reträttvägar.
Många skulle skratta åt den skenbara paradoxen. 
"Stor fest för introverta"
Men kanske är det ändå en bra idé. 

Introvert helvete nummer fyra

Länge trodde jag att det berodde på en rädsla för trånga utrymmen. Som liten vägrade jag länge åka hiss överhuvudtaget. Tack och lov fanns det inte heller så många hissar där jag växte upp.
Nu ser jag att hissrädslan passar in i det introverta pusslet.
Att åka hiss ensam går hyfsat, men då kvarstår ändå ett slags hot om att fler när som helst kan stiga på. Värst är det i en trång hiss.
Introverta sägs ha ett stort behov av en personlig sfär, kanske är det därför jag hatar hissar.
Det är egentligen inte bara hissar, utan alla trånga utrymmen vi tvingas in i. Rulltrappor, bussar, spårvagnar, flygplan, köer.
Köer är jobbigt.
Det är inte bara att min personliga sfär överträds, utan förmodligen även att risken för småprat med mer eller mindre okända är överhängande.
Ofta går det inte heller att smita. Hissen kan jag väl ofta undkomma genom att ta trapporna och skylla på att jag behöver motion. Men mycket måste man uthärda.
Nu är inte alla trånga utrymmen ett helvete, det ska sägas. Att gå på bio är för mig inte någon stor belastning till exempel.
Men de flesta trånga situationer är för mig ett rent helvete.

måndag 24 september 2012

Se upp för värderingar

Jag fick en tankeställare när jag läste Blyga myrans inlägg om det som nu tycks hända bland introverta.
Hon lyfter fram att så många som skriver om att de är introverta också snabbt framhåller att de inte är blyga, som om det låg något negativt i det.
När det i själva verket inte är mer negativt än en massa andra saker i vår personlighet.
Jag har nog själv gjort så. Och det är ju förstås väldigt olyckligt. För det jag och nog många med mig vill är ju att, som Blyga myran skriver, göra oss öppnare för människors olikheter.
Det gäller ju vare sig man är introvert, extrovert, blyg eller något annat.

Introvert fristad nummer tre

Det var en jobbig tid. Vi hade precis fått vårt tredje barn och samtidigt jobbade jag heltid. Det kanske inte låter så speciellt jobbigt men jag höll på att ta slut.
Jag blev ständigt förkyld, kunde inte sova, var lättretlig och kunde bli gråtfärdig ibland utan att jag riktigt visste varför.
Så en lunch när jag hade handlat min mat såg jag mig omkring på väg tillbaka till jobbet och mina ögon föll på kyrkan. Fann jag mig plötsligt på väg dit, fann jag mig plötsligt sittandes på en bänk längst fram i ena hörnet.
Jag satt där och bara satt. Tittade mig omkring på det fantastiska taket, färglada fönster, valv, kristallkronor och upplevde ensam där i kyrkan en stor och fin tystnad som nog bäst kan beskrivas som frid.
Jag ska inte gå in på ämnet religion. Men jag är ganska säker på att en viktig orsak till att jag satte mig där i kyrkan var för att jag är introvert och behövde tid och utrymme. Sedan har jag fortsatt att gå till kyrkan ibland på lunchen för att bara sitta där ensam en stund.
Alltid när jag är ute och reser söker jag upp kyrkor eller andra religiösa lokaler, för att få lite lugn och ro i en hektisk resetillvaro.
Ibland på sjukhus och flygplatser finns det sekulära eller ekumeniska andaktslokaler. Jag tycker att det borde finnas överallt i samhället, ungefär som det finns offentliga toaletter.
Offentliga andrum.

Längtar efter pensionen

En fördel med att ha börjat tänka som en introvert är att jag har börjat lägga undan telefonen. Främst är det telefonen.
Under några år nu, så fort jag inte har vetat vad jag ska göra, eller så fort jag har väntat, har jag tagit fram telefonen och kollat mail, facebook eller rss-flödet.
Men nu har jag allt mer börjat låta bli det. För att bara sitta och titta.
Det finns en underbar introvert serie med barnböcker om Ture. En av dem heter Ture sitter och tittar. Där sitter han och tittar på en bänk. Det kommer förbi en häst, en gubbe på moped, bänken går sönder, han lagar den och sitter sedan och tittar igen.
Det är Thomas Tidholm som har skrivit om Ture. Han har även skrivit dikter som jag gillar att läsa.
Satt jag i alla fall på söndagseftermiddagen vid mitt köksbord och tittade ut genom fönstret, med en kopp kaffe i handen. Då kom jag på mig själv med att längta till pensionen.
Det är nog inte riktigt friskt.
Men det skulle vara så skönt att bara få sitta så ett par timmar varje dag, med en kopp kaffe, och se ut genom fönstret. Ingen tidning, ingen telefon, ingen radio.
Jag minns också när jag för ett par år sedan blev riktigt illa magsjuk. Allt jag kunde göra vara att ligga instängd i vårt gästrum och titta upp i taket. Trots illamåendet och tröttheten tyckte jag på något underligt vis att det var skönt. Väldigt skönt.
Kanske är det för att när jag nu allt mer har börjat återvända till detta beteende, att sitta och titta, som jag har börjat känna hur otroligt skönt jag tycker det är. Tankarna svävar omkring, ibland är det som om jag inte tänker på något alls, ibland är det som om det blir plats för lite vad som helst som råkar dyka upp, en fågel, ett minne från förr. Men alltid trevligt.
Framförallt är det som om det vid dessa tillfällen, sakta men säkert, byggs upp en pelare med självkänsla i mig. Samtidigt som jag får någon slags underlig kontakt med min barndom.
Mycket underligt. Bara av att sitta och titta.
Och jag behöver så klart inte vänta tills jag blir gammal. Jag kan nog inte sitta så länge varje dag, men det borde finnas någon tid varje dag för att göra som Ture, sitta och titta.


söndag 23 september 2012

Introvert fristad nummer två

En ljus, öppen skog med utsikt över vatten tycks vara idealet, enligt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
Men jag tycker det räcker med några träd och lite gräs för att märka en effekt. 
Skogen är helt klart en bra plats för mig att gå till när jag känner mig stressad eller nere. Eller så går jag dit ändå, för att inte bli stressad eller nere. 
Det är självklart egentligen, men det är en sak att veta om det och en annan att verkligen gå dit regelbundet. 
Det finns motion på recept nuförtiden, det borde finnas skog på recept och kanske är det på väg. 
Jag har en liten favoritplats, dit det är lätt att gå med barnen men ändå en bit in i skogen, relativt avskilt och med en porlande bäck intill. 
Jag värjer mig lite för att ta med kaffe och varm choklad och ved och sittunderlag. Det ska vara enkelt. En sådan där bärstol för ettåringen i bilen bara, så åker vi när vi känner för det. 
Vilket för all del inte hindrar att det blir en längre tur med pinnbröd och brasa ibland. 
"...forskning visar att naturen har en positiv inverkan på hälsan. Till stor del bygger denna forskning på studier om hur friska personer kan återhämta sig från stress genom vistelse i naturen.", skriver SLU.
Jag skulle vilja veta exakt vad som är bra med naturen. Den är ju uppenbarligen bra även för extroverta.  Därför handlar det nog inte om att det är en vila från för mycket intryck. 
Egentligen spelar det ingen roll. Kanske är det bra med en plats dit både extroverta och introverta kan gå och få lindring tillsammans. 

Populär eller omtyckt? (introvertpepp)

Att vara populär är inte detsamma som att vara omtyckt.
Detta skriver Marti Olsen Laney om i sin bok The Hidden Gifts of the Introverted Child.
Hon skriver om väldigt mycket i den boken och det här är bara en liten ruta. Men intressant.
Hon tar upp vad hon kallar popularitetsmyten, och hänvisar till forskning som visar att det är något helt annorlunda att vara populär och att vara omtyckt.
I undersökningar med barn visade det sig att de barn som var populära ofta var fruktade och avskydda, eftersom de verkade eftersträva makt över andra.
Det är inte heller så att man måste vara social för att bli omtyckt. Nej, det viktigaste är att vara snäll.
Verkligen något att tänka på för introverta. Det här gäller säkert inte bara i barnens värld.
Nu är det inte så himla lätt att vara snäll heller alla gånger, hur mycket man än försöker. Men det är en annan historia.


Nytt forum för introverta

Äntligen kan ett svenskt forum för introverta vara på gång. Alldeles färskt och nytt finns det här.

lördag 22 september 2012

Att inte förstöra en solnedgång

Jag minns ett läger för kanske femton år sedan. Av någon anledning skulle vi säga något om varandra, något positivt, i den lilla grupp jag för tillfället befann mig i.
En av de i gruppen som var lite äldre, sade att jag var, "en sådan som inte skulle förstöra en vacker solnedgång."
Jag skulle inte prata sönder den. Med mig skulle man kunna sitta på en brygga och titta på något vackert och njuta. 
När jag långt senare reflekterar över det där med att vara introvert upptäcker jag allt fler sådana där minnen. Hur tecknen har funnits där. 
Just det här minnet sticker ut för att det är en sådan vacker och träffande beskrivning av en introvert. Någon som inte skulle förstöra en vacker solnedgång. 
Andra minnen är hur jag bar upp högvis med böcker från sklbiblioteket. Hur jag stod ensam och tittade på en grupp jämnåriga som skulle iväg på en fest. Hur jag stötte på en gråtande klasskamrat i skolkorridoren och chockades av att hon grät för att hon hade dåliga betyg. I mina ögon hade hon ju allt, många kompisar, hon var populär, rörde sig skickligt i alla dessa underliga sociala sammanhang som uppstår i en högstadieskola. 
Jag gick där och kände det som om jag bodde ensam på månen, med rätt bra betyg utan att anstränga mig. Men betygen var liksom en bisak. 
Jag hade gett vad som helst för att få vara med nere på jorden. Då i alla fall. 
Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag borde ha letat någon annan stans. Jag var offer för samhällets extroverta ideal. Jag borde ha sökt mig till orienteringsklubben, till schackklubben, till elevrådet. Det finns ju så mycket. Jag var inte ensam på månen.
Om jag bara hade fattat det. 
Då hade jag kunnat sitta där även på högstadiet, och njuta av solnedgången. 

fredag 21 september 2012

Introvert helvete nummer tre

Jag har ett jobb där vi börjar varje dag med ett stort möte. Alla på avdelningen träffas för att gå igenom vad vi gjorde igår och vad vi ska göra i dag.
Nu är jag trygg med mitt jobb, och med mina kollegor. Men lik förbaskat är det en pina varje dag. Det sägs att introverta har svårt att vakna på morgonen. Tänk då att gå direkt från sängen och hemmet till ett stort möte. Varje dag.
På dessa möten bestäms till rätt stor del min lön, min framtid och min status på jobbet.
Sannerligen ett introvert helvete.
För att inte tala om alla andra möten man måste uthärda i livet. Föräldramöten, idrottsföreningsmöten, vägföreningsmöten, bostadsrättsföreningsmöten.
Varför denna fixering vid möten? Demokratin måste hitta bättre vägar att samla upp synpunkter. Arbetslivet måste hitta effektivare sätt att samla styrkorna.

Introvert fristad nummer fyra

Det finns ett rum i alla hem som går att låsa. Ett rum dit du kan gå och där du får vara i fred, utan att någon ifrågasätter din rätt att gå dit, utan att någon ens frågar varför du går dit.
Då är det förstås också ett utmärkt rum för en introvert.
Därför började jag inreda och göra fint i våra badrum här hemma. Resten av familjen tyckte väl jag var tokig, men det hjälpte mig mycket.
Mitt under värsta släktmiddagen kan jag smita in, bland blommor, tidningar, en roliga tavla. Och låsa.
Självklart går det att utvidga det där lite, och skapa en eller ett par introverta hörnor även där det inte finns lås. Kanske en liten arbetshörna bara för mig, kanske en liten läshörna bara för mig. Det krävs inte mycket plats med någon liten hylla och ett litet bord.
Mitt hem är min borg.

Ett test är ett test är ett test

Man kan ha tusen invändningar mot sådana här test, eller så kan man bara göra dem och försöka lära sig något om sig själv, utan att för den skull ta allt så allvarligt.
Jag är i alla fall 89 procent introvert, vilket inte förvånar mig. Men jag har dessutom "distinctive preference of Intuition over Sensing (62%)". Vad nu det innebär.

torsdag 20 september 2012

Res på er, var stolta, håll ut, kämpa...

Ibland blir jag så djävla förbannad.
Förbannad på alla oförsiktiga, tramsiga, flåshurtiga, banala, extroverter som ska tvinga fram någon kommentar från mig, för att "alla måste bidra" när vi har seminarium, möte, grupparbete eller vad det nu är och har varit genom livet.
– Bidra, visst, jag bidrar med mitt arbete och när jag verkligen har något att säga. Men du säger ju bara meningslöst skitsnack hela tiden. Du bidrar inte, men det gör jag eftersom jag kommer skriva sammanfattningen, läsa böckerna och genomföra förändringen eller själva arbetet, vill jag säga.
Men det sa jag ju inte. För då visste jag inte.
Förbannad på alla sociala, hurtiga, lektanter som ska dra med mig, eller någon stackars ungdom på festen för att alla måste vara med, vi har roligare ju mer vi är tillsammans, och djävlar vad vi ska festa, vad roligt vi ska ha. Nu ska vi leka och umgås och kramas.
– Nej, det ska inte bli roligt. Ni ska skrika nonsens till varandra, hoppa omkring lite grand och göra av med pengar på pissig öl. Jag kommer sitta hemma och skriva ett vackert brev, dricka ett gott glas vin och läsa en bok. Tycker du jag är snobbig? Tyck det då, för jag har stått ut med ert extroverta förtryck hela livet och jag skiter i vad ni tycker.
Det sa jag aldrig när jag var liten. Men nu säger jag det.
Förbannad på alla lärare och föräldrar som säger till lilla Otto, Tyra eller Filip, som sade till mig när jag var liten, att vi är blyga och måste skaffa fler kompisar, vara ute och leka med de andra på rasten, måste ta för oss mer, måste vara lite mer framåt, bjuda på oss själva.
– Dra åt helvete. Vi bjuder på det vi vill. Världen blir inte bättre av att vi talar om för barn att det är fel på dem. Av att vi låtsas vara vänner fast vi inte är det. Av att vi tvingar ut ett barn ur sitt skal när det faktiskt har ett djupt biologiskt behov av att befinna sig där inne just då.
Däremot blir världen bättre av att vi låter framförallt barn och unga vara sig själva.
Vi tvingar inte längre vänsterhänta att skriva med höger hand.
Sluta då att tvinga tysta barn vara något de inte är.
Jag är introvert. Jag kan inte botas. Jag ska inte botas.

Introvert knep nummer fyra

Det började i förtvivlan. Jag skällde allt mer på mina barn, bråkade, blev arg. Råkade jag så läsa Jesper Juuls bok Här är jag. Vem är du.
Den öppnade mina ögon.
Bland annat så talade han om att inte sätta gränser, utan avgränsa sig själv. Det vill säga att om ungen knäpper på och av lyset tusen gånger när jag sitter och läser säger jag inte:
– Nej, så gör man inte. Det får man inte.
Utan:
– Nej, jag vill inte att du gör så. Jag sitter och läser här och du stör mig.
Viktigast av allt är att det jag säger kommer från hjärtat och är personligt.
Jag sätter min gräns, inte någon opersonlig generell gräns.
Samtidigt ingår att rannsaka sig själv efter vad som verkligen är ens viktiga, centrala gränser. Och vad som bara är trams, rester från förr, eller sådant vi tror bara måste vara så.
När jag hade rensat bort allt gammalt. Jag har inget emot att man hoppar i soffan. Jag har inget emot att man skriker och klättrar. Oftast inte i alla fall.
När jag hade rensat bort, och när jag hade blivit duktig på att sätta mina gränser tydligt och personligt, föll plötsligt behovet att sätta så många gränser.
Plötsligt var det inte lika viktigt att säga till dem, tjata och bli arg hela tiden.
Jag hade landat i en sorts trygghet.
Den tryggheten tror jag är oerhört viktig för en introvert, en trygghet i att jag kan sätta mina viktiga gränser mot omvärlden.
För introverta kan det vara bra att börja med Jesper Juuls bok Konsten att säga nej. Där skriver han om varför ordet nej är det mest kärleksfulla man kan säga.

onsdag 19 september 2012

Introvert på charter - hur ska det gå?

Efter enträgna uppmaningar av min extroverta fru bokade jag i dag en chartersemester till Kanarieöarna i vinter.
Det bär emot att lägga så mycket pengar på något jag förmodligen inte kommer att uppskatta så mycket. Jag har aldrig varit på charter men jag misstänker att det är långt ifrån himmelriket för en introvert. Alltid äta med en massa andra människor, alltid vara ute bland en massa okända, en ovan miljö, inget eget hem att krypa in i utan bara ett litet hotellrum.
Dessutom har jag ju inget emot den Svenska vintern egentligen. Jag gillar nog den bättre än sommaren.
Men jag ska nog hitta några strategier och knep för att njuta av den veckan också.
Barnvagnspromenader med den minsta till exempel. Kvällar på balkongen med frun. Stanna ensam på rummet med sovande barn och skicka ut frun på kvällsnöjen. Jogga tidigt på morgonen på stranden.
Det finns alltid vägar.

Introvert helvete nummer två

Jag har vart på många fester, speciellt under slutet av gymnasietiden och början av universitetsstudierna. Men då var jag å andra sidan berusad rätt ofta.
Numera klarar jag helt enkelt inte av dem. Det vill säga fest på krogen eller liknande fester i någons hem.
Dels känns det helt meningslöst. Det går inte att vara social på grund av ljudnivån, trängseln och hastigheten på det lilla som sägs. Kommunikationen består ju av rutinmässiga banaliteter som kastas hit och dit. En partner hittar man bättre på annat sätt. Dansa gör jag hellre på annat sätt, kanske hemma, eller så får jag utlopp för det behovet genom träning.
Dels är fester helt enkelt outhärdliga för mig. Jag misstänker att jag är känslig, vilket en del introverta kan vara, har jag för mig. Ljudet, ljuset, ständiga överträdelser av min personliga sfär, gör att jag blir snurrig. Det är som om huvudet stänger av.
Dessutom blir jag så spänd att min röst blir ännu mer nedtonad än förut så det känns som att jag måste vråla för att alls höras.

Ut ur bubblan - in i bubblan

Anmälde jag mig så äntligen till en skrivkurs. Det tar emot lite att jag kommer att sitta i en grupp med okända människor, kanske tvingas tala inför andra, eller läsa upp något inför andra.
Men när det gäller att skriva, prata om skrivandet och om litteratur överhuvudtaget känner jag att det kommer gå bra. 
Jag kan till och med längta efter det. Efter att få pröva något sådant här samtidigt som jag har vetskapen om att jag är introvert. 
Det är ett väldigt bra exempel på att någon som är så introvert som jag, faktiskt kan delta i gruppaktiviteter med okända människor, bara det är något som är viktigt för mig. 
Att det sedan kanske leder till att jag återigen beger mig in i bubblan än mer, för att skriva, kan jag också leva med. 

Introvert knep nummer tre - och en kris

Samtidigt som jag upptäckte att jag var introvert genomgick jag en kris.
Jag var under isen. Sjuk hela tiden. Trött. Men så blev jag föräldraledig, tog det lite lugnare, och blev introvertfrälst. Tack vare det senare började jag planera mitt liv lite bättre. Såg till att få vara ensam ibland.
Men jag insåg också under krisen och frälsningen, när jag tittade bakåt, att jag har nästan inga vänner. Till största del är det självvalt, insåg jag. Jag har gått och inbillat mig att jag borde ha fler vänner och mått dåligt över det, men egentligen har jag nog halvt undermedvetet inte ansträngt mig.
Däremot kom jag fram till att jag nog ändå skulle vilja ha ett par vänner till i livet. Framförallt tänkte jag på människor från förr, vänner jag haft men tappat kontakten med. Det är ju så ytterst få människor jag verkligen känt mig bekväm med, och eftersom jag inte träffar nya människor i parti och minut borde jag hålla kontakten med dem jag ser som vänner.
Men hur?
Jag kommer ju inte besöka eller ringa dem så ofta, kanske aldrig. Men hallå! Jag skriver till dem.
Så kom det sig att jag började skriva. Och jag kände att vännerna fanns där. Och jag kände att jag var i mitt rätta element. Och jag kände att världen håller på att bli allt bättre för oss som gillar att skriva. Är det inte så att många telefonsamtal och en del möten allt mer ersätts av mail, chat och Facebook?
Så jag tog strategin till jobbet också, strax innan jag blev föräldraledig.
Jag har ett jobb där nätverk är viktigt och där passar brevskrivandet in utmärkt. Jag måste inte äta lunch med, och ringa till kontakter. Det går utmärkt, kanske bättre, att bygga nätverk med brev.
Glöm inte bort att en del av dem du kontaktar faktiskt också är introverta.



tisdag 18 september 2012

Tillsammans är vi starka (introvertpepp)

Efter att ha börjat leta lite blir jag allt mer förvånad över hur många vi är, och hur lika våra erfarenheter är.
Hela tiden stöter jag på bloggar, kommentarer, inlägg som uttrycker ungefär vad jag känner.
Allt från en reklamstudent i New York, till en blyg myra i Jönköping.
Det är upplyftande.

Det där med en familj är inte enkelt

– Men pappa, titta då, titta här, jag har byggt en bänk, titta, visst är den fin pappa.
– Ja, hm, visst, jag ser. Men du, jag måste verkligen vara i fred en liten stund. Jag måste få sitta här och vara i fred en stund nu.
– Ja, pappa.
Så går det några sekunder, ibland en hel minut.
– Pappa, titta här, titta, nu är det en bil. Bänken har blivit en bil.
Och så håller jag på att bryta samman.
Men bit för bit lär vi oss varandras gränser. Ibland, när jag säger det där om att få vara ifred en stund, går det fram.
Trots att jag är rätt mycket introvert är det lätt att leva med mina barn, även om ett av dem är lika extrovert som jag är introvert. Det är liksom inte ens en fråga.
Det är inte barnen i sig som gör saken komplicerad för mig.
Men det är ju allt det andra, allt som kommer på köpet. Föräldramöten, småprat i ishallen, lek med andra familjer i parken och mer småprat med människor jag inte känner så väl, hämtningar i skolan, hämtningar på förskolan, öppna förskolan, med mera.
Men visst, även det kan jag ta. I alla fall numera när jag börjar lära mig planera.
Den stora grejen är ju istället att ha en extrovert fru. Och den stora grejen med det är när vi har olika åsikter. Jag har läst andra beskriva det som en klassiker. Den extroverta går ut hårt, överdriver, tar i, för det är hennes sätt, sådan är hon. Den introverta backar ut, blir tystare. Varvid den extroverta blir provocerad och tar i ännu mer.
En ond spiral.
Men även där ger övning färdighet.
Jag har liksom lärt mig att skruva ner volymen på hennes ord, både på själva ljudet och på ordens värde. Jag skruvar ner det till min nivå. Sedan skruvar jag upp mina egna ord lite.
Men det där måste ske snabbt och är svårt.
Och som så många andra har framhållit. Det ger oerhört mycket att vara olika, och ofta söker man sig till just sin motsats.
Det är jobbigt, men jag vet att i långa loppet är det bra för mig med en extrovert fru.
Och det där med att hålla ut länge, för en belöning på sikt, är ju lyckligtvis något vi introverta är väldigt bra på.


Dagens introverta nyhet - Zlatan introvert

Ibland haglar utnämningarna. Både den ena och den andre sägs vara introvert. Bara på den här förmiddagen har jag läst att både Zlatan och John F Kennedy är och var introverta.
Zlatan står det att läsa om i Expressen och nu är det för all del inte han själv som kommer ut ur garderoben, utan Massimiliano Allegri som ska ha kallat Zlatan för introvert.
Det finns ju som bekant grader i helvetet och vad en italiensk fotbollstränare ser som introvert låter jag vara osagt.
Den andra utnämningen står Susan Cain för på sin facebooksida. Där säger hon att John F Kennedy enligt egen utsago var introvert.
Även där kan det vara värt att påminna om att amerikaner och svenskar förmodligen ser lite olika på vad som är introvert och inte.
Likväl är det intressant.

måndag 17 september 2012

Introvert knep nummer två

Jag kom på det i höstas när jag hade varit förkyld länge. Jag hade därför varit förhindrad att träna. För att inte helt tappa formen började jag promenera på lunchen.
Det kändes underbart.
– Nej, tyvärr. Jag kan inte äta med er i dag, jag bara måste ut och promenera, sade jag och klappade lite skämtsamt på magen.
Ibland var det någon som ville följa med och det tycker jag är helt okej. Att promenera bredvid någon, att bara vara två sådär, fungerar också bra för mig. Det är en helt annan situation än att sitta i en trång lunchrestaurang och prata.
Även om fler följer med och promenerar går det bra, för när man promenerar faller det sig naturligt att man bara pratar med en i taget. Man kan dessutom välja om man ska prata eller bara vara tysta på ett helt annat sätt.
Dessutom är det något i promenerandets natur som uppmuntrar viktiga samtal.
Jag märkte också att eftermiddagarna på jobbet blev mycket bättre, efter att jag hade promenerat.
Därför utvidgade jag promenerandet. Jag behövde ju inte dra upp det där med att vara introvert. Istället kunde jag ha motionen som ursäkt.
Det fungerar även för att slippa ta hissen, vilket jag misstänker att många introverta ogillar.
– Nej, jag tar trappan, måste ha lite vardagsmotion, kan jag säga.
Eller för att slippa sitta i mitten i ett trångt baksäte under kortare bilturer.
– Du, det blir trångt i bilen, och jag behöver motion. Jag går hem. Inga problem.

Introvert fristad nummer ett

Häromdagen var jag och åt lunch med en kollega. Eftersom jag är föräldraledig var det en kontrast att gå från det trygga hemlivet till den stökiga lunchrestaurangen. Vi satt i mitten av rummet, tätt omgivna av fulla bord.
Jag kände hur jag blev spänd, tyst, nästan stängde av. 
När jag sedan tog min bäbis, fällde upp paraplyet, och gick ut i regnet mot biblioteket, kände jag hur all stress rann av mig, för att vara helt borta lagom till att jag gick in i biblioteket. 
Här kommer ingen för nära, här är det inte för mycket intryck, inte någon risk för något oväntat. 
Det kommer väl inte som någon chock att en introvert gillar biblioteket. Men det kommer ändå så högt på listan över bra platser att jag bara måste ta med det. 
Kanske gillar jag det så mycket för att mitt introverta jag både respekteras och värderas på biblioteket. Samtidigt är det så tillgängligt och gratis. 
Jag önskar jag fick sitta här när jag ville, i en fåtölj och titta ut genom ett fönster. 

Jakten på en definition

Jag skulle så gärna vilja ha bättre koll på vad som egentligen menas med introvert. Hittade jag så till psykologiguiden på nätet. Psykologiguiden "ägs och är kvalitetsgranskad av Sveriges Psykologförbund som är psykologernas fack- och yrkesförbund."
Jag hittade ingen bra definition, så jag ställde en fråga till deras "frågelåda". Förhoppningsvis kan jag redovisa någon form av svar här snart.
Men så hittade jag också ett svar på en annan fråga som lite grand tog upp begreppen.
Det är en sextonårig tjej som har skrivit in till psykologiguiden och frågat hur hon ska bli bättre på att plugga. Främst är det hemstudierna hon har problem med.
Psykologen som svarar, Liria Ortiz, tar bland annat upp det här med introvert och extrovert.
"Den introverta personligheten arbetar effektivare ensam. Den extroverta personligheten däremot behöver ha människor och intryck omkring sig för att bli fokuserad och produktiv. Känner du igen dig?"
Det är också lite glädjande att psykologen som svarar skriver att man inom psykologin i dag är allt mer uppmärksam på skillnaderna mellan introverta och extroverta personligheter.
"Det handlar inte om vad som är normalt eller onormalt utan precis som med uppskjutandebeteende är det fråga om vissa personlighetsdrag som man kan ha mer eller mindre av."

Väderberoende (och introvertpepp)

Att vakna utvilad, bredvid min fru, till ljudet av regn som smattrar på rutan, är det bästa jag vet. Det spelar ingen roll att jag bara har fem minuter där i sängen innan jag måste upp och göra frukost, jag kan leva på det ögonblicket hela dagen ändå.
Jag tror dessutom att det är något speciellt med dåligt väder och oss introverta. På ett sätt är det väl naturligt, regn och blåst innebär att vi får gömma oss under paraplyer och huvor, att det blir något lite mörkare, att man inte behöver gå ut och spela fotboll i parken utan kan sitta i soffan och se en film. 
Världen blir helt enkelt lite mer introvert i dåligt väder. 
Dagen dessförinnan hade jag också sovit mycket. Jag blir väldigt glad för det eftersom vi har tre småbarn och då blir sömnen väldigt central.
Visserligen klarar vi introverta sömnbrist bättre, enligt forskning som Sveriges Radio har rapporterat om. 
Och värt att notera är att detta faktum kan bero på följande:
"Det här kan bero på att de introverta människornas hjärnor jobbar lite bättre, säger Torbjörn Åkerstedt, sömnforskare och professor vid Karolinska institutet."
Men lik förbaskat är sömnen central. Får jag inte åtta timmar påverkar det ju inte bara mig, utan hela familjen.
Den här dagen hade jag alltså fått åtta timmar, gott och väl, ostörd sömn. Men framåt eftermiddagen började jag ändå bli förvånansvärt trött och grinig. Märkbart hängig. Hade det här varit för något halvår sedan hade jag inte förstått varför, trott att jag höll på att bli sjuk. 
Men nu hade mina svärföräldrar varit här hela dagen. Och visserligen tycker jag om dem väldigt mycket, men det hade ändå varit en intensiv dag för mig, med tre barn och två extra vuxna i huset. 
Därför förstod jag vad det handlade om. 
Nu kan jag ta det, för jag skulle få en söndagskväll i lugn och ro, och en påföljande lugn vecka. Men jag kan fortfarande känna tacksamhet över att jag vet vad jag vet om mig själv nu. 
Förr visste jag inte det, och körde kanske på vecka efter vecka med extroverta aktiviteter utan att förstå varför jag var så trött hela tiden. 
Välkommen sköna nya värld.


söndag 16 september 2012

Skolan ska inte "bota" introverta elever

Jag har tidigare skrivit om en text jag såg om att skolan kan bli bättre på att möta introverta elever, bland annat genom att bättre jobba med att ge dem tid och plats. Glädjande nog stötte jag på fler tankar om detta när jag började leta lite.
Bland annat har Killfröken nyligen skrivit ett inlägg om detta.
Ur en introvert synvinkel skriver han flera positiva saker.
Han har ju så rätt i att skolan "inte är tillräckligt tillåtande för elever som inte vill dela sitt allt." Introverta barn vill inte alltid sitta och prata om allt, hela tiden.
Och det är naturligtvis fint skrivet att: "Nyckeln till att aktivera elever som inte vill delta är att stanna upp och komma ihåg att det är skolan som ska passa dem och inte tvärtom..."
En elev som sitter tyst i en grupp eller i klassrummet, kan visa helt andra sidor när han jobbar ensam, eller med någon nära kompis, eller bara pratar enskilt med läraren.
Dessutom gillar jag att han tar upp att det där med tysthet är bundet till olika sammanhang, och att en del helt enkelt är nöjda med att inte ta plats. Och då ska de få ha det så.
Men jag tänker också att det är olyckligt att man hela tiden blandar ihop blyg och introvert. Även jag själv lever i någon slags begreppsförvirring. Jag vet att introvert inte är samma sak som blyg. De flesta introverta jag känner är inte alls blyga, tvärtom. Men ofta går det ju ihop det där. En människas personlighet är förstås alltid komplex.
Det viktigaste är nog att man inte sätter likhetstecken mellan introvert och blyg.
Tack och lov är Killfrökens text också fri från uppfattning att tysthet är något som ska botas. Ett introvert barn ska inte botas, utan ges chans att upptäcka sina styrkor, ges chans att anpassa sin utbildning.
Tyvärr är jag ganska säker på att majoriteten av lärarna ser på introversion som något som ska botas.
Jag har försökt bota mig själv hela livet.
För det första går det inte.
För det andra är det inte önskvärt.

Både jag och Obama gillar människor

För en tid sedan skrev jag om en intervju jag såg där Obama "anklagades" för att vara introvert. Introvertikonen Susan Cain reagerade också, och påpekade det uppenbara felet, vilket inte jag gjorde.
Mannen som sade att Obama är introvert, sade också att presidenten som introvert inte gillade människor.
Susan Cain skriver:
"Introverts like people just as much as extroverts do, and often care deeply about them."
Vidare påminner hon om att bland de egenskaper en bra ledare behöver, står charmig och utåtriktad inte högt på listan. Det gör däremot en bra karaktär, förmågan att ta bra beslut, förmågan att tänka efter före bland många andra typiskt introverta egenskaper.

Svar till vän

En vän frågade häromdagen varför det är så viktigt för mig att identifiera mig som introvert.
Jag svarade att jag inte vill använda ordet identifiera, men att jag förstod vad han menade. Jag har blivit smått fixerad vid begreppet.
Och jag förstår att det finns risker med att hänga upp sig på ett begrepp som det här. En risk att förenkla något så komplicerat som sin personlighet, kanske finns det också en risk att begreppet är en flykt, en ursäkt för att inte agera extrovert när det faktiskt behövs. För ibland behövs det.
Men jag förklarar det med liknelsen att det är som om jag har varit vänsterhänt hela livet men tvingad att använda min högerhand, för att sedan upptäcka att allt går så mycket lättare med den andra handen.
Dessutom upptäcker jag att många andra också tvingas använda fel hand.
Med det här begreppet blir mitt liv helt enkelt lättare, enklare, roligare. Men jag tror också väldigt starkt att samhället skulle bli bättre om introvertas egenskaper värderades lite högre.
Jag har gått hela livet och känt mig fel, utanför, konstig. Men plötsligt dyker det upp ett begrepp som förklarar att jag inte bara är okej, utan fantastisk. Dessutom är jag inte ensam.
Jag märker att många associerar väldigt negativt till ordet introvert. Ryggar tillbaka när jag säger att jag är introvert.
– Nej, men inte är väl du...
– Jo. Jag är introvert och jag är stolt över det.

Introvertpepp

Introverta har ett rikt inre liv, vet värdet i att stanna och lukta på blommorna, älskar kunskap och att lära sig saker, tänker okonventionellt, är kreativa, är empatiska, kan lyssna och ställa frågor, är bra på samtal, klarar av och kan njuta av ensamhet, är ödmjuka, har goda vanor, är bra medborgare och är bra vänner.
Fritt ur boken The Hidden Gifts of the Introverted Child av Marti Olsen Laney.

lördag 15 september 2012

Konflikter skrämmer skiten ur mig

Jag gillar att vända på saker och ting. 
Nej, jag är inte konflikträdd, jag är diplomatisk, brukar jag säga när jag ständigt backar ut från svåra situationer. 
Till viss del är det sant. Jag är bra på se de olika parternas perspektiv och hitta gemensamma vägar. Men jag kan inte fly från att jag faktiskt är konflikträdd. 
Rädd för konflikter. Och det passar ju rätt bra in på vad jag har hört om oss introverta. 
Men i dag lyssnade jag på något intressant när jag var ute och sprang. Springa är, föga förvånande, något jag gillar. Dessutom är det kanske den enda aktiviteten som jag gillar att göra i en stor grupp. Det kan vara helt underbart att vara en grupp som är på ungefär samma nivå och ge sig ut i skogen för att bara springa, kilometer efter kilometer. Det kan uppstå en fantastisk, ordlös gemenskap. 
När jag springer ensam brukar jag lyssna på föredrag från Ted.com. Under dagens tolvkilometersrunda blev det Margaret Heffernan, Dare to disagree. Hon pratade om vikten av att inte vara överens, och tog upp historien om den kvinna som först upptäckte att röntgandet av gravida kvinnor kunde leda till cancer hos barn. Det blev en kamp som pågick under tjugofem år, för att stoppa detta. 
Och den kvinnliga professorn hade en medarbetare, vars jobb var att ständigt försöka vara emot, ständigt ifrågasätta sin kollegas slutsatser och siffror. Så ständigt och nära granskad kunde hon sedan ge sig ut i debatten, förvissad om att hon hade rätt. 
Jag kände att Margaret Heffernans tal sade något viktigt till mig. Som introvert tror jag det är otroligt viktigt att ha nära vänner som inte är rädda för konflikter. Tack och lov har jag ett par sådana människor i min närhet och de berikar mitt liv enormt. 
Som vanligt är det helt enkelt ingen bra idé för introverta att grotta ihop sig för sig själva. Vi behöver skakas om. 
Margaret Heffernan sade också något väldigt viktigt, apropå den där röntgenhistorien, att informationen fanns där, alla data om hur farligt det var, fanns där. Vad som saknades var förmågan att göra något med informationen, ta konsekvenserna av den, våga ta konflikterna. 
Det fick mig att tänka på en av de böcker som har gjort allra störst intryck på mig: Sven Lindqvists Utrota varenda jävel. 
Där börjar han hela boken med något liknande:
"Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna."
Och ibland tänker jag att det ofta är när introverta och extroverta möts under rätt förutsättningar som det verkligen kan hända sådana där saker, språng, när vi får modet att inse, dra slutsatser, handla och nå ut. 
Susan Qain tar upp ett sådant exempel, när Rosa Park och Martin Luther King förenas. 
Jag tror att det där stämmer även för vår vardag. 
När introverta och extroverta möts under rätt förutsättningar finns det en oerhörd styrka i det. 

Introvertpepp (citat)

När jag funderar på citat som har betytt något för mitt introverta jag dyker alltid ett citat från filmen Sånger från andra våningen upp.
Jag minns inte exakt hur det lyder, men något i stil med detta:
"Saliga äro de som sätter sig."
Det är från en dikt av Cesar Vallejo.
Den lilla enkla raden har fastnat i mitt huvud och ibland när jag står mitt i något kaos med barn som ska lämnas eller deadlines som ska passas dyker den upp.
Saliga äro de som sätter sig.
Det är som om den tar fram lugnet hos mig, påminner mig om att det här kaoset bara är tillfälligt, och förresten skulle jag hantera det mycket bättre om jag satte mig ner ett par minuter och tänkte igenom saker och ting.
Var lite mer introvert helt enkelt.

fredag 14 september 2012

Snusmumriken är introvert

"Oj, oj, oj. Han har så mycket känslor det där trollet. Jag ska inte tänka på honom. Det är ett bra troll, men just nu slipper jag tänka på honom. Ikväll är jag ensam med min melodi och ikväll är inte i morgon."
I Tove Janssons novell Vårvisan är Snusmumriken ute och går ensam i skogen, "lycklig med skogen och vädret och sig själv."
Han har en visa i huvudet, som snart ska komma fram. Men då störs han av ett litet knytt. Visan är borta. 
Snusmumriken blir arg, men ångrar sig sedan och återvänder för att prata med knyttet. 
Jag tycker att novellen är en underbar beskrivning av en introverts vardag. Man går där med något fint i huvudet och behöver bara lite tid i lugn och ro för att det ska komma ut på papper, eller som en tavla eller som en formulering eller vad som helst. Men så kommer det någon pratsam djävel och förstör alltihop. 
Så blir man arg, men ångrar sig sedan och tänker att man trots allt måste vara lite social annars tror ju folk att man är knäpp. 
Och till sist kommer ju visan tillbaka ändå, för Snusmumriken och för mig. Och kanske är den ännu lite bättre nu. Tack vare den där pratsamme typen som ruskade om oss lite. 

Skolan måste anpassas för introverta

En dag i skolan skulle vi byta platser. Jag minns inte hur vi bestämde vem som skulle sitta var, jag minns inte hur det gick till. Men jag minns tydligt att jag inte längre fick sitta längst bak i hörnet utan nu skulle sitta med min bänk i mitten längst fram. Dessutom hamnade jag mitt emellan två rätt pratsamma elever.
Det var hemskt. 
Nu är det svårt att veta så här i efterhand. Minnet är ju som det är. Men jag tror att bara den här lilla förändringen fick rätt stora konsekvenser för mig. 
Där jag satt tidigare kunde jag titta ut genom fönstret, jag hade en trygg vit vägg bakom mig. Nu satt jag i centrum, med massor av intryck hela tiden. 
Skolan är helt klart inte speciellt bra på att ta hand om introverta barn. Vilket på sätt och vis är underligt eftersom introverta samtidigt har kvaliteter som passar bra i skolsystemet, som förmågan att fokusera, att lyssna, att ställa frågor. Men så förstör man allt med att ständigt vara i stora grupper, att aldrig kunna jobba i lugn och ro, att kräva att alla ska vara så framåt, uppåt, sociala och pratsamma hela tiden. 
Därför blev jag så glad när jag såg det här inlägget, Embracing Introversion: Ways to Stimulate Reserved Students in the Classroom. 
Bland annat pratar han om att introverta behöver tid och utrymme. Men han tar också upp det här med grupparbete. 
Diskussion om hur man ska ta hand om introverta i skolan måste nog föras i ett bredare sammanhang, om hur man tar hand om alla barn. Det finns ju så otroligt mycket som ska vägas samman, så många olika behov som ska tas om hand. 
Men en del saker är ändå rätt enkla. 
Från inlägget:
"Introvert friendly classrooms provide private spaces for those who need them. In an elementary classroom, it may be a tunnel or a 'cave'. Older introverts may enjoy the peace and quiet found in a small couch or chair tucked into the corner of your classroom. It could be something as simple as not seating introverts in the middle of your classroom, but instead, providing a desk on the edge of the class instead. Further, you may be able to assign the introvert to the back row as the privacy may be just what is needed to allow for maximum learning."
Kanske behöver vi en informationskampanj. Kanske vore det bra att åka ut och informera lärare om det här. Och elever. 


Vi sjunger inte längre

Jag och min mellanpojke har kommit överens om att sluta sjunga. Ja, inte hemma förstås, utan på öppna förskolan.
För jag gillar att sjunga, när jag är på rätt humör, när jag är själv hemma eller när bara jag och barnen är hemma.
Men det kryper i kroppen när jag tänker på den stora ringen på öppna förskolan, där det sitter ibland ett fyrtiotal mammor med barn. Det känns som om alla tittar på mig.
Jag har aldrig gillat den situationen, eller för den delen när det kommer mycket folk till öppna förskolan. Fram tills jag upptäckte det där med introvert och extrovert förstod jag inte riktigt varför jag tyckte så illa om detta, jag försökte verkligen tycka om det, och jag trodde som vanligt att det var något fel på mig.
När jag förstod att jag var introvert slutade jag gå till öppna förskolan, försökte träffa andra föräldrar i mindre sammanhang.
Men så en dag skulle vi dit i alla fall, bara en kort stund, för att träffa en vän. Då sa mellanpojken att han bara ville gå dit om han slapp sjunga, för det tycker han inte om.
Då kom jag på det.
Vi kan gå dit tidigt på fredagar och leka, sedan går vi innan sången, innan det kommer sådär mycket folk. Det blir jättebra.
Så nu gillar vi att gå dit igen. För att vi gör det på vårt sätt.
Den här lilla historien är ett utmärkt exempel på hur begreppet introvert har hjälpt mig i vardagslivet. Jag flyr inte, eller stänger in mig, utan kan anpassa mitt liv.
Det känns underbart.

torsdag 13 september 2012

Tjuren Ferdinand

Visst, jag sitter verkligen hellre under min korkek och luktar på blommorna än stångas med de andra tjurarna.
Som introvert hyser man ofta en särskild förkärlek till historien om tjuren Ferdinand. Kanske för att han är så tydligt och trivsamt introvert. Han är helt enkelt nöjd med att vara ensam, inte rädd för att verka blyg eller konstig. Dessutom är han ändå stark och tuff.
Har man läst Tystnadens historia av Peter Englund vet man dessutom att tjuren Ferdinand har funnits på riktigt. I en mycket intressant text får vi veta en hel del om tjurfäktning men också alltså om förebilden till Ferdinand, Civilón.
Samtidigt som spanska inbördeskriget började, 1936, slaktades Civilón av hungriga soldater. Samma år skrev Munro Leaf historien om tjuren Ferdinand, som sedan gjordes till film av Disney. Filmen fick sedan en Oscar för bästa kortfilm. Och nu ser vi den varje jul.
Jag har alltid varit lite skeptisk till det där med tecknat på julafton, men nu ska jag i alla fall se tjuren Ferdinand och tänka på Civilón, som på ett underligt vis blev någon slags introvert symbol.

Obama introvert? Hallå eller...

När jag läste det här, en intervju där Obama påstås vara introvert, blev jag ju rätt tveksam. Men efter en snabb sökning på nätet har jag sett påståendet på fler ställen
Det är ju verkligen rätt anmärkningsvärt, att det minst introverta landet i världen har en introvert president. 
Den sistnämnda länken var dessutom en sida jag blir nyfiken att läsa mer på, The Introverted Leader.

Fem introverta resmål

Fyra somrar i rad efter gymnasiet reste jag till fjällen med samma kompis. Vi gick i tio dagar ungefär, ofta utan att prata med någon annan på flera dagar och ibland inte ens speciellt ofta med varandra.
Det är nog svårt att föreställa sig för någon som är extrovert och inte van vid vandring, att man kan gå sådär, en hel dag, utan att yttra ett ord, utan att få en massa intryck.
Fast intryck var det ändå, fast i lagom dos för mig. En blomma, en speciell fjällbjörk, enorma sluttningar, en helt klar och kurvig fjällbäck. För att inte tala om allt annat som redan pågick inne i mitt huvud.
Jag märker att jag har lite svårt att sätta ord på upplevelsen. Jag vet bara att de där resorna var underbara och något av det bästa jag gjort i mitt liv.
Så fort jag får chansen ska jag vandra igen.
Jag kom att tänka på mina vandringsresor eftersom jag i dag läste en underbar text om introverta resmål.
Hon som skrivit är en amerikansk författare som heter Melanie Westerberg. I sitt blogginlägg tar hon upp fem resmål för introverta. Punkt ett är Laos, och hon får mig verkligen att längta till Laos.
Dessutom börjar jag fundera på mina egna förslag till introverta resmål.
Egentligen har jag inte rest tillräckligt för att komma med så många förslag, men de svenska fjällen är helt klart med på listan.
Dessutom skulle jag villa ha med kurhotellet i Falköping. En underbar gammal byggnad precis bredvid Mösseberg. Från kurhotellet kan man ta en liten stig uppför berget. I en kurva, inbäddad i kraftig grönska, står det en vacker vit bänk. En underbar plats för någon som vill vara en stund för sig själv och njuta av naturen. När jag var där fick jag dessutom känslan av att det här är en plats där man respekterar lugnet. Inga höga röster, ingen påträngande service men bra service. Det finns säkert andra liknande platser i Sverige med samma egenskaper men det här är mitt introverta hotell.
Jag har inte varit så mycket utomlands, en del i Afrika dock. Men ingen av de platserna jag var på kändes speciellt introverta. Snarare tvärtom.
Jag minns hur jag bodde i en enslig by på landet och hela byn hade väldigt svårt att förstå att jag ville vara ensam ibland.
Istället kanske jag ska nämna två resmål jag skulle vilja komma till och som kanske är rätt trevliga för introverta, i alla fall enligt mina fördomar. Och det är Finland samt Paris.
Jag citerar Melanie Westerberg:
"Paris is perhaps the most obvious choice for introverts. Spend 8 hours alone in a museum after recovering from a nuit blanch with friends! Drink a glass of wine and read or write at a cafe lika every protagonist in a Paris movie ever! Walk, and walk, and walk."

Manifest för en introvert revolution (utkast)

Ibland undrar jag vad jag egentligen vill.
Därför ska jag börja fundera på det här.

Barn ska få vara sig själva
Det viktigaste är att barn som är introverta får vara sig själva, att ingen tvingar ut dem i sociala aktiviteter, att de inte får höra att de måste ha fler vänner och att de får tid att vila upp sig i ensamhet.
Tänk vilket helvete en introvert fyraåring kan ha på förskolan om inte personalen har tillräcklig respekt, om dagarna är långa, om miljön är dålig. Tänk vilken skada det kan göra om en sjuåring ständigt får höra att han är blyg, att han borde bli mer aktiv, social och pratsam.
Om introverta barn får vara sig själva tror jag att vi i framtiden kommer att få fler introverta ledare och i förlängningen ett bättre samhälle.

Möten måste bli kreativa
Allt för många föräldramöten, jobbmöten och andra sammankomster har som enda inslag att man träffas i en stor grupp. Då missar man oerhört mycket synpunkter.
Dessa möten kan kompletteras med att deltagarna lämnar in skriftliga synpunkter, eller med att man träffas i små grupper om tre eller fyra personer högst.

Anpassade arbetsplatser
Visst kan öppna kontorslandskap vara bra, men de måste kompletteras med en möjlighet för de som vill att arbeta ensamma. Samt med vilorum.

Fler offentliga fristäder
Städer behöver fler bibliotek, fler parker och fler rum för andakt. Man behöver inte vara religiös för att gå in i en kyrka och sitta där en stund, det räcker att vara introvert.

En förening
En förening som arbetar för att motverka fördomar och sprida introverta värderingar, vad nu det är för något. En förening som också har en hemsida med relevant information och forum.




onsdag 12 september 2012

Telefonen berövar mig min introverta styrka

Jag står utanför äldste pojkens klassrum. Det är fortfarande några minuter kvar tills han slutar. Ett par andra föräldrar sitter också här och väntar.
Och för tusende gången tittar jag ner i telefonen. Samtidigt kommer jag på att det är helt onödigt att göra det. Det är en flykt. En rimligt flykt från att behöva småprata med de andra föräldrarna.
Nu kommer dessutom Apple med femman. Då blir min längtan ännu intensivare. Tänk att ha en ännu bättre liten skyddsbubbla i fickan. Den fungerar för mig ungefär som den där skölden som rymdskeppet i Star Trek kan fälla upp.
Så om det uppstår en obekväm social situation, om Klingonerna anfaller, säger min hjärna:
– Shields up, och så tar jag upp min telefon.
Men samtidigt har telefontittandet blivit en ovana som begränsar mig. Dessutom tar jag upp den allt oftare fast jag inte behöver det.
Jag minns hur det var innan telefonen, hur jag då istället såg saker, iakttog, betraktade, upplevde. Saker jag tror att jag som introvert är ganska bra på, och har nytta av. Nu stirrar jag ner i en dum telefon.
Jag längtar tillbaka.
Frågan är hur jag ska göra. Jag vill ju inte bara dumpa telefonen.
Kanske kan jag lägga in en text i telefonen så att så fort jag tar upp den och ska titta ser jag:
"Se dig om istället."

Introvert och inte homosexuell

Jag delade lägenhet med en annan kille men nu skulle vi flytta. Ett par, en kille och en tjej, kom och tittade på lägenheten. Vi visade, och berättade om det bra läget nära naturen, om att vi hade trivts så bra och om snälla grannar.
Efteråt fick jag höra på omvägar att paret gillade lägenheten och att de tyckte att jag och min pojkvän var så söta ihop.
Jag kommer ihåg hur jag tappade hakan. Hur jag bara inte kunde få in i mitt huvud hur de kunde få för sig att jag var homosexuell.
Jag ser mig själv som väldigt öppen, och om jag hade varit homosexuell eller bisexuell så är jag helt säker på att jag hade varit ute ur garderoben vid det här laget.
Sedan har liknande misstag hänt vid ytterligare ett par tillfällen, jag har alltid varit lika oförstående.
Tills nu.
För jag läste på ett forum att min typ av personlighet, med bland annat den introverta delen men också annat, är ovanlig bland heterosexuella män. Och att andra introverta män också har råkat ut för det här.

Skuldkänslor även hos extroverta

Svenska Dagbladet har kört en artikelserie om introverta och journalisten bakom dem har skrivit en krönika.
I den påminner hon mig om att även extroverta kan känna skuldkänslor, att det finns två sidor av myntet, att även extroverta är fast i sina till viss del medfödda personligheter.
Men faktum kvarstår, att även i Sverige är idealet att vara extrovert, och jag upplever att det finns en väldigt stark press i samhället att alla ska vara extroverta.


Hallelujaögonblicket

En sten föll från mina axlar, mina ögon öppnades, mitt liv förklarades, bitarna föll på plats, jag förstod vem jag var, äntligen, nu skäms jag inte längre.
Jag har läst många som beskrivit när de upptäckte att de var introverta, och i många fall är det något av frälsning över ögonblicket.
Inget fel med det. Så var det för mig också.
Jag såg Susan Cain på Ted, läste hennes bok, och orden jag skulle använda var att "bitarna föll på plats" och "det var som om en sten föll från mina axlar".
Ofta beror det förstås på att vi har skämts hela livet. Helt i onödan.
Jag har alltid vetat att jag är annorlunda. När jag kommer till en ny klass eller grupp känns det som om de andra genast blir kompisar och känner varandra jättebra efter bara ett par dagar. Men oavsett hur mycket jag anstränger mig går jag där som en outsider hela terminen.
Jag har alltid svettats mycket, men inte jämt. Till sist kom jag på att jag svettades mycket när jag var i stora grupper.
Jag har haft otroligt svårt att prata i grupper större än två, men aldrig när jag snackar med en kompis och  jag har definitivt inte haft svårt att uttrycka mig i skrift.
Tillsammans med mycket annat fick jag en bild av mig själv som annorlunda, blyg, socialt inkompetent, närapå autistisk.
Men samtidigt, när jag ser tillbaka på mitt liv, har jag alltid haft vänner. Inte många, men riktiga vänner. Jag har aldrig haft problem att träffa tjejer och kvinnor, i alla fall inte efter gymnasiet, och i alla fall inte för långvariga relationer. Och jag har aldrig haft problem att få jobb eller komma in på den utbildning jag har velat.
Såg jag sedan ljuset, och förstod att jag har haft de introverta fördelarna med mig genom livet. En möjlighet att fokusera, en möjlighet att vara extrovert om syftet är viktigt för mig, karaktär, empati, känslighet.
Men skammen har hindrat mig från att se detta.
Och vårt extroverta samhälle har förblindat mig, gjort att jag strävat efter fel saker.
Nu kan jag lugnt vila i min ensamhet, med kunskapen om att jag inte är ensam, att jag har vänner och kommer att få vänner.
Nu kan jag lugnt utsätta mig för extroverta situationer, efter att noga ha valt dem, och efter att ha planerat in vila efteråt. Nu behöver jag inte tävla mot extroverta, utan väljer istället uppdragen på jobbet som passar min introverta natur bättre.
Nu ska det bli andra bullar.


Introvert helvete nummer ett

När den tredje personen på en kvart kommer för att fråga något, eller ha synpunkter på mitt jobb snäser jag, rejält, och känner samtidigt att nu blev det dubbelt fel. För jag gillar ju inte konflikter heller.
Att sitta i öppet kontorslandskap kan verkligen vara en pina.
Nu är jag föräldraledig. Jag saknar visserligen mina kollegor, och delar av jobbet, men inte att sitta åtta eller tio timmar i ett stort och stökigt rum där telefonerna ringer och folk samtalar om allt möjligt.
Jag har som tur var en bärbar dator och när jag börjar jobba igen ska jag ta varje chans att gå in i ett av våra enskilda rum och jobba istället. Men hur gör den som inte har den möjligheten?
När jag var liten hade vi en liten kub på bänken i skolan. På sidorna fanns glada, ledsna eller trötta gubbar, så att vi kunde visa vilket humör vi var på just den dagen.
Det kanske är något för arbetslivet och öppna kontorslandskap. En skylt där det står "stör bara i yttersta nödfall".
Ibland går jag, som jag lärt mig att många introverta gör, in på toaletten för att ta det lugnt en stund. Ibland tar jag en ensam promenad på lunchen. Men vissa dagar räcker inte det.
Kanske skulle jag blivit akademiker eller lastbilschaufför istället, kan jag tänka. Men å andra sidan är det ju förstås bra att få sin introverta själ provocerad ibland.

Introvert knep nummer ett

Soporna? De kan jag gå ut med.
Ska jag gå ner och bädda i källaren? Visst. Behöver ni någon som åker och handlar? Det fixar jag.
Vid fester, släktmiddagar och liknande har jag börjat ta på mig ensamarbete som ett sätt att få en stunds vila. Jag ställer mig i köket och plockar in disk, går ut med soporna och står där i friska luften och andas några extra gånger.
Även i vardagen fungerar detta bra. Jag kan till exempel köra ut familjen en dag och sedan vara ensam hemma och städa hela huset. På så sätt kan jag bidra till gemenskapen och samtidigt få min nödvändiga vila.

tisdag 11 september 2012

Död man i bil

För inte så länge sedan cirkulerade en bild av en tidningsnotis på facebook. I notisen stod om att polisen hade fått in en anmälan om en livlös man i en bil. 
Men när polisen undersökte saken visade det sig att det bara var en trött småbarnspappa som vilade ut en stund på en parkering. 
Jag kände igen mig. 
Senast i går kväll satt jag där i bilen utanför skolan och slöt ögonen en stund. De där minutrarna är rätt fina. 
Men till sist gick jag in till föräldramötet. 
Ibland ser man råd till introverta att komma i god tid, långt innan utsatt tid. Detta gäller nog bara om man har planerat att engagera sig. Om man som jag i det här läget bara har tänkt lyssna, iaktta och kanske prata med någon enstaka person som jag redan känner, är det bäst att komma prick. 
Vilket jag alltså gjorde. 
På vägen in mötte jag en mamma som jag känner relativt väl och är bekväm med. Att bara byta några ord med henne gjorde att hela situationen blev mindre dramatisk. 
Platsen är väldigt viktig, en skillnad mellan himmel och helvete. Nu hade jag tur och hamnade i ett hörn, med tillräckligt avstånd till de närmaste. 
Hade det bara funnits en plats kvar längst fram i mitten hade jag suttit och svettats hela tiden och varit helt avstängd, utan att kunna lyssna alls. 
Nu kunde jag nästan trivas lite ibland, sitta och titta på de andra och samtidigt lyssna. 
Jag har blivit lite väl fast vid begreppen introvert och extrovert. Jag kommer på mig själv med att sitta och dela in människorna i antingen det ena eller det andra, bara utifrån klädsel, kroppshållning, placering i rummet och liknande. 
Om det någon gång kändes jobbigt tänkte jag förstås på varför jag var där, att det är viktigt för mina barn att jag sitter där. 
Till sist var i alla fall mötet slut. Då gick jag ut och satte mig i bilen, såg mig omkring så att ingen var i närheten, och blundade några minuter. 




Cyklamen som introvert samtalspartner


Två ståndaktiga cyklamen står nu i mitt köksfönster och ser väldigt röda ut. Krukväxterna är köpta på torget, två för sjuttiofem kronor. Jag köpte dem på grund av, eller tack vare, ett föräldramöte.  
Egentligen var jag på jakt efter pelargoner men fick i dag lära mig att säsongen är slut. Och egentligen är jag helt främmande för krukväxter. När jag var liten hade jag en sjuklig rädsla för dem, trodde att de var giftiga. Nu är det ett under att de vi har i hemmet överlever, eftersom jag vattnar dem mycket sporadiskt och sköter om dem ännu mer sporadiskt. 
Men nu är jag ju introvert. Sedan jag förstod detta, har jag börjat omvärdera mitt förhållande till allt som växer. Jag känner väldigt påtagligt att allt från en skogspromenad till en vattningsrunda bland hemmets krukväxter ger mig lugn och vila. För att inte tala om mina tomater som jag odlade i sommar. 
Att jag gav mig ut på blomjakt just i dag tror jag beror på att jag ikväll ska gå på föräldramöte. Jag kände att jag behövde ett par nya växter att prata lite med. 
Föräldramöten är naturligtvis nödvändiga, men en mycket stor ansträngning för mig som lätt blir överansträngd i grupper med fler än två personer. Men jag tar det som en utmaning. I kväll ska jag gå dit med syftet att klura ut hur man som introvert bäst klarar av ett föräldramöte. 
Sedan ska jag gå hem och prata med mina cyklamen. 

När besökarna har åkt hem

Först när du öppnar altandörren upptäcker du att det faller ett lätt regn. Du greppar lite hårdare om kaffekoppen och går ut och ställer dig under parasollet.
Det är ett varmt regn som smattrar mjukt mot parasollet, på ett par kvarglömda barntofflor, på trehjulingen som ni lagade med gemensamma krafter, på det nedtrampade gräset.
Du andas in, djupt, och när du andas ut är det som om axlarna faller ner, inte bara axlarna rent fysiskt utan även bildligt.
Nu är hemmet ditt igen. En söndag ligger framför dig med uppgifter som att vattna tomatplantorna, laga middag och inget speciellt egentligen när du tänker efter.
Därinne leker barnen för sig själva. Du leker inne i huvudet, funderar på att du vill ha ett fotbollsmål till så att man kan spela riktiga matcher och ett växthus så att du kan lära dig odla tomater på riktigt.
Snart är det dags att gå in och fylla på mer kaffe.

På jakt efter död introvert

– Vill du äta här eller ta med?
– Äta här. 
– Du vill ta med, okej. 
– Nä...
– Ja, förlåt du vill äta här, okej. 
Jag log lite förvirrat. Var hade jag hamnat egentligen. Även kvinnan bakom disken log lite generat och gick för att laga min sallad. Det fanns två sorters sallader. Jag beställde en chevrésallad, och inte kycklingsalladen. 
När kvinnan kom ut från köket och sade att fetaosten har tagit slut, går det bra med mozarella istället, blev jag lite fundersam. Det kan väl inte vara fetaost i en chevrésallad. Men vid det laget hade kvinnan, en utsliten före detta svensklärarinna, försvunnit ut i köket igen. 
Sedan kom hon mycket riktigt in med en kycklingsallad. 
Landet upp och ner, liksom. 
Jag sade inget, utan log bara väldigt nöjt för mig själv och började äta min kyckling med mozarellaost. Precis så här ska ett bokcafé bredvid mitt favoritantikvariat vara. Lite excentriskt. Tack och lov hade jag ingen bekant med mig som skulle ha insisterat på att jag krävde rätt sallad och skällde ut kvinnan.
Lite senare kom hon ut med ett fat med avocado och sade generat att hon hade glömt den.
Efter maten gick jag in på antikvariatet, överhörde en underlig religiös diskussion mellan innehavaren, med roligt skägg, och en kvinna från något land i mellanöstern, samt frågade efter böcker av Jolo, Jan-Olof Olsson. 
Jolo var journalist på Dagens Nyheter under 40-talet fram till 60-talet har jag för mig. Känd som iakttagare med stor kunskap, säkerligen introvert. Jag förvånas fortfarande  över att jag kan plocka upp nästan vilken bok som helst skriven av honom och fångas, dras in i den. 
Jag förvånas också över att alla gamla antikvariat tycks finnas kvar i Göteborg. Jag har sett tre stycken bara under en dag här. 
Vad lever de på? Tokar som mig kanske. 

Äldre kan konsten att vara individer

– Han hade en flaska i varje hand och så frågade han om jag hade tjugo kronor.
Damen som pratade var tunn och vithårig, satt med en käpp i handen på apoteket och skulle hämta ut något recept. Hon pratade lite för högt, som om hon ville att vi andra skulle höra, som om hon var lite stolt över sitt agerande.
Hon fortsatte:– Du har ju pengarna där i dina händer, sade jag till honom.
– Sätt dig ner, sade jag till honom. Sätt dig ner här på bänken.
Jag lyssnade roat på damen som vågade prata högt inte bara på apoteket utan även till gubbarna på parkbänken utanför. 
När jag lite senare gick omkring på stan såg jag en äldre man. Han hade kostym på sig, en kostym som en gång nog hade varit mycket fin och dyr, men som nu var mycket sliten. I ena kavajfickan hade han en hoprullad tidning, i handen en cigarr och i ansiktet tre dagars skäggstubb.
Jag kom på mig själv med att reagera mer på de här äldre människorna, än de ungdomar som anstränger sig så hårt för att se speciella och excentriska ut, med tatueringar, frisyrer och piercing.
Så det kanske är modellen för dagens ungdom som vill vara individuella, säg till en alkis på skarpen, stoppa en papperstidning i fickan och tänd en cigarr.
Men dagens ungdom vill kanske inte vara så individuella.