Introvert knep nummer fyra

Det började i förtvivlan. Jag skällde allt mer på mina barn, bråkade, blev arg. Råkade jag så läsa Jesper Juuls bok Här är jag. Vem är du.
Den öppnade mina ögon.
Bland annat så talade han om att inte sätta gränser, utan avgränsa sig själv. Det vill säga att om ungen knäpper på och av lyset tusen gånger när jag sitter och läser säger jag inte:
– Nej, så gör man inte. Det får man inte.
Utan:
– Nej, jag vill inte att du gör så. Jag sitter och läser här och du stör mig.
Viktigast av allt är att det jag säger kommer från hjärtat och är personligt.
Jag sätter min gräns, inte någon opersonlig generell gräns.
Samtidigt ingår att rannsaka sig själv efter vad som verkligen är ens viktiga, centrala gränser. Och vad som bara är trams, rester från förr, eller sådant vi tror bara måste vara så.
När jag hade rensat bort allt gammalt. Jag har inget emot att man hoppar i soffan. Jag har inget emot att man skriker och klättrar. Oftast inte i alla fall.
När jag hade rensat bort, och när jag hade blivit duktig på att sätta mina gränser tydligt och personligt, föll plötsligt behovet att sätta så många gränser.
Plötsligt var det inte lika viktigt att säga till dem, tjata och bli arg hela tiden.
Jag hade landat i en sorts trygghet.
Den tryggheten tror jag är oerhört viktig för en introvert, en trygghet i att jag kan sätta mina viktiga gränser mot omvärlden.
För introverta kan det vara bra att börja med Jesper Juuls bok Konsten att säga nej. Där skriver han om varför ordet nej är det mest kärleksfulla man kan säga.