Att inte förstöra en solnedgång

Jag minns ett läger för kanske femton år sedan. Av någon anledning skulle vi säga något om varandra, något positivt, i den lilla grupp jag för tillfället befann mig i.

En av de i gruppen som var lite äldre, sade att jag var, "en sådan som inte skulle förstöra en vacker solnedgång."

Jag skulle inte prata sönder den. Med mig skulle man kunna sitta på en brygga och titta på något vackert och njuta. 

När jag långt senare reflekterar över det där med att vara introvert upptäcker jag allt fler sådana där minnen. Hur tecknen har funnits där. 

Just det här minnet sticker ut för att det är en sådan vacker och träffande beskrivning av en introvert. Någon som inte skulle förstöra en vacker solnedgång. 

Andra minnen är hur jag bar upp högvis med böcker från sklbiblioteket. Hur jag stod ensam och tittade på en grupp jämnåriga som skulle iväg på en fest. Hur jag stötte på en gråtande klasskamrat i skolkorridoren och chockades av att hon grät för att hon hade dåliga betyg. I mina ögon hade hon ju allt, många kompisar, hon var populär, rörde sig skickligt i alla dessa underliga sociala sammanhang som uppstår i en högstadieskola. 

Jag gick där och kände det som om jag bodde ensam på månen, med rätt bra betyg utan att anstränga mig. Men betygen var liksom en bisak. 

Jag hade gett vad som helst för att få vara med nere på jorden. Då i alla fall. 

Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag borde ha letat någon annan stans. Jag var offer för samhällets extroverta ideal. Jag borde ha sökt mig till orienteringsklubben, till schackklubben, till elevrådet. Det finns ju så mycket. Jag var inte ensam på månen.
Om jag bara hade fattat det. 

Då hade jag kunnat sitta där även på högstadiet, och njuta av solnedgången.