Vi sjunger inte längre

Jag och min mellanpojke har kommit överens om att sluta sjunga. Ja, inte hemma förstås, utan på öppna förskolan.
För jag gillar att sjunga, när jag är på rätt humör, när jag är själv hemma eller när bara jag och barnen är hemma.
Men det kryper i kroppen när jag tänker på den stora ringen på öppna förskolan, där det sitter ibland ett fyrtiotal mammor med barn. Det känns som om alla tittar på mig.
Jag har aldrig gillat den situationen, eller för den delen när det kommer mycket folk till öppna förskolan. Fram tills jag upptäckte det där med introvert och extrovert förstod jag inte riktigt varför jag tyckte så illa om detta, jag försökte verkligen tycka om det, och jag trodde som vanligt att det var något fel på mig.
När jag förstod att jag var introvert slutade jag gå till öppna förskolan, försökte träffa andra föräldrar i mindre sammanhang.
Men så en dag skulle vi dit i alla fall, bara en kort stund, för att träffa en vän. Då sa mellanpojken att han bara ville gå dit om han slapp sjunga, för det tycker han inte om.
Då kom jag på det.
Vi kan gå dit tidigt på fredagar och leka, sedan går vi innan sången, innan det kommer sådär mycket folk. Det blir jättebra.
Så nu gillar vi att gå dit igen. För att vi gör det på vårt sätt.
Den här lilla historien är ett utmärkt exempel på hur begreppet introvert har hjälpt mig i vardagslivet. Jag flyr inte, eller stänger in mig, utan kan anpassa mitt liv.
Det känns underbart.