I Tove Janssons novell Vårvisan är Snusmumriken ute och går ensam i skogen, "lycklig med skogen och vädret och sig själv."
Han har en visa i huvudet, som snart ska komma fram. Men då störs han av ett litet knytt. Visan är borta.
Snusmumriken blir arg, men ångrar sig sedan och återvänder för att prata med knyttet.
Jag tycker att novellen är en underbar beskrivning av en introverts vardag. Man går där med något fint i huvudet och behöver bara lite tid i lugn och ro för att det ska komma ut på papper, eller som en tavla eller som en formulering eller vad som helst. Men så kommer det någon pratsam djävel och förstör alltihop.
Så blir man arg, men ångrar sig sedan och tänker att man trots allt måste vara lite social annars tror ju folk att man är knäpp.
Och till sist kommer ju visan tillbaka ändå, för Snusmumriken och för mig. Och kanske är den ännu lite bättre nu. Tack vare den där pratsamme typen som ruskade om oss lite.
Vilken fin och träffande text.
SvaraRadera