Inåtvänd för att komma ut

Min akademiska sida vill helst inte skriva eller säga någonting om någonting. Allt är ju så komplicerat. Det går aldrig att säga att det ena beror på det andra. För min personlighet beror på allt möjligt, det ena och det andra, lite miljö här och lite arv där, mycket introvert, kanske blyg, en känslomässigt torftig uppväxt, kanske en massa andra saker som jag inte ens vet namnet på. Ibland funderar jag på om jag verkligen är introvert, eller om det bara är andra mekanismer som tycker om ordet.
Men jag har en annan sida också, som säger "skit i det där". Som bara är lycklig över att få kalla sig introvert.
Och jag känner mig rätt säker på att det beror på att jag är väldigt mycket introvert. Att jag föddes ganska mycket introvert och att det bibehölls eller förstärktes under en ganska introvert uppväxt.
Ingen dålig uppväxt, tvärtom mycket bra. Lugn, kreativ, trygg. Men introvert.
Och det gick väl bra att vara introvert i första klass, i fjärde och i viss mån i sexan. Men sedan kom högstadiet och sedan dess har jag känt mig fel.
Det är svårt att sätta ord på den upplevelsen. Det är som om jag hamnade i en bubbla. Som om jag inte pratade rätt språk. Som om världen och verkligheten bara var en film. Jag kunde liksom ta på filmduken men inte kliva in i handlingen.
Sedan hade jag lyckan att bli med familj. I snart tio år har jag levt med fru och allt fler barn, tre hittills. Det har bit för bit dragit ut mig ur bubblan på ett bra sätt.
Jag är så lycklig över att ha en fru som har tålamod med mig. Samtidigt har det varit fruktansvärt jobbigt, extremt jobbigt, att tvingas vara extrovert så mycket. Hela tiden liv, ljud, konflikter, kompisar, möten...
Upptäckte jag så orden, att jag är introvert. Det var som om självkänslan och självförtroendet började växa nästan genast. Jag är okej. Det finns fler som mig. Jag är sådan här, det är min stil.
Plötsligt var jag trygg. Nu kan jag planera min tid så att jag inte blir utmattad hela tiden, tar mig ordentligt med ensamtid. Dessutom är jag stolt över mig själv.
Därför kan jag också agera extrovert mycket mer och mycket bättre. Vågar och orkar ta lite fler viktiga konflikter, orkar ta lite mer nödvändig plats på möten. Orkar och vågar möta människor jag tycker om på ett bättre sätt.
Till min förvåning har jag upptäckt att min introvertfixering har gjort mig mycket mera extrovert.