Jag tror dessutom att det är något speciellt med dåligt väder och oss introverta. På ett sätt är det väl naturligt, regn och blåst innebär att vi får gömma oss under paraplyer och huvor, att det blir något lite mörkare, att man inte behöver gå ut och spela fotboll i parken utan kan sitta i soffan och se en film.
Världen blir helt enkelt lite mer introvert i dåligt väder.
Dagen dessförinnan hade jag också sovit mycket. Jag blir väldigt glad för det eftersom vi har tre småbarn och då blir sömnen väldigt central.
Visserligen klarar vi introverta sömnbrist bättre, enligt forskning som Sveriges Radio har rapporterat om.
Och värt att notera är att detta faktum kan bero på följande:
"Det här kan bero på att de introverta människornas hjärnor jobbar lite bättre, säger Torbjörn Åkerstedt, sömnforskare och professor vid Karolinska institutet."
Men lik förbaskat är sömnen central. Får jag inte åtta timmar påverkar det ju inte bara mig, utan hela familjen.
Den här dagen hade jag alltså fått åtta timmar, gott och väl, ostörd sömn. Men framåt eftermiddagen började jag ändå bli förvånansvärt trött och grinig. Märkbart hängig. Hade det här varit för något halvår sedan hade jag inte förstått varför, trott att jag höll på att bli sjuk.
Men nu hade mina svärföräldrar varit här hela dagen. Och visserligen tycker jag om dem väldigt mycket, men det hade ändå varit en intensiv dag för mig, med tre barn och två extra vuxna i huset.
Därför förstod jag vad det handlade om.
Nu kan jag ta det, för jag skulle få en söndagskväll i lugn och ro, och en påföljande lugn vecka. Men jag kan fortfarande känna tacksamhet över att jag vet vad jag vet om mig själv nu.
Förr visste jag inte det, och körde kanske på vecka efter vecka med extroverta aktiviteter utan att förstå varför jag var så trött hela tiden.
Välkommen sköna nya värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar