Inåtvänd för att komma ut

Min akademiska sida vill helst inte skriva eller säga någonting om någonting. Allt är ju så komplicerat. Det går aldrig att säga att det ena beror på det andra. För min personlighet beror på allt möjligt, det ena och det andra, lite miljö här och lite arv där, mycket introvert, kanske blyg, en känslomässigt torftig uppväxt, kanske en massa andra saker som jag inte ens vet namnet på. Ibland funderar jag på om jag verkligen är introvert, eller om det bara är andra mekanismer som tycker om ordet.
Men jag har en annan sida också, som säger "skit i det där". Som bara är lycklig över att få kalla sig introvert.
Och jag känner mig rätt säker på att det beror på att jag är väldigt mycket introvert. Att jag föddes ganska mycket introvert och att det bibehölls eller förstärktes under en ganska introvert uppväxt.
Ingen dålig uppväxt, tvärtom mycket bra. Lugn, kreativ, trygg. Men introvert.
Och det gick väl bra att vara introvert i första klass, i fjärde och i viss mån i sexan. Men sedan kom högstadiet och sedan dess har jag känt mig fel.
Det är svårt att sätta ord på den upplevelsen. Det är som om jag hamnade i en bubbla. Som om jag inte pratade rätt språk. Som om världen och verkligheten bara var en film. Jag kunde liksom ta på filmduken men inte kliva in i handlingen.
Sedan hade jag lyckan att bli med familj. I snart tio år har jag levt med fru och allt fler barn, tre hittills. Det har bit för bit dragit ut mig ur bubblan på ett bra sätt.
Jag är så lycklig över att ha en fru som har tålamod med mig. Samtidigt har det varit fruktansvärt jobbigt, extremt jobbigt, att tvingas vara extrovert så mycket. Hela tiden liv, ljud, konflikter, kompisar, möten...
Upptäckte jag så orden, att jag är introvert. Det var som om självkänslan och självförtroendet började växa nästan genast. Jag är okej. Det finns fler som mig. Jag är sådan här, det är min stil.
Plötsligt var jag trygg. Nu kan jag planera min tid så att jag inte blir utmattad hela tiden, tar mig ordentligt med ensamtid. Dessutom är jag stolt över mig själv.
Därför kan jag också agera extrovert mycket mer och mycket bättre. Vågar och orkar ta lite fler viktiga konflikter, orkar ta lite mer nödvändig plats på möten. Orkar och vågar möta människor jag tycker om på ett bättre sätt.
Till min förvåning har jag upptäckt att min introvertfixering har gjort mig mycket mera extrovert.

Hur skulle en introvert fest se ut?

Sedan jag upptäckte det där med att vi är introverta eller extroverta har jag tidvis känt en längtan att dela mina tankar och upplevelser med andra introverta, i verkliga livet.

Men då står vi ju inför ett klassiskt dilemma, var min första tanke. För vi kan ju inte gärna ha introverta konferenser och stödmöten och seminarium och fester i vanlig ordning. Eftersom vi inte gillar det.
Men det gör vi ju visst, var min andra tanke.
Det är ju bara formen som ska vara den rätta, och förståelsen.
Kanske är det så att om alla som kommer på de där festerna eller mötena är medvetna om problematiken, blir det en annan sak. Bara alla är medvetna om det där med att inte bjuda på för mycket intryck, inte komma för nära andra, ge andra tid och plats, inte småprata utan dyka på viktiga saker.
Då kanske det skulle vara möjligt och till och med trevligt.
Vi har ju som bekant inget emot andra människor och inget emot festerna heller. Bara det att vi blir trötta fort och inte gillar vissa varianter av fester.
En konferens på rätt ställe. Med föreläsningar, arbete i små grupper där man känner varandra sedan innan, möten via nätet trots att man är på samma ställe. En mångfald av sätt att träffas, helt enkelt.
Och sedan inga krav på att vara social. Men kanske någon schemalagd skogspromenad för de som önskar.
Och alla har förståelse för dem som drar sig tillbaka till rummet tidigt, eller som drar sig tillbaka till rummet när som helst.
En fest på rätt ställe, med mycket utrymme, stor respekt, många tysta rum, många reträttvägar.

Många skulle skratta åt den skenbara paradoxen. 

"Stor fest för introverta"
Men kanske är det ändå en bra idé. 

Introvert helvete nummer fyra

Länge trodde jag att det berodde på en rädsla för trånga utrymmen. Som liten vägrade jag länge åka hiss överhuvudtaget. Tack och lov fanns det inte heller så många hissar där jag växte upp.
Nu ser jag att hissrädslan passar in i det introverta pusslet.
Att åka hiss ensam går hyfsat, men då kvarstår ändå ett slags hot om att fler när som helst kan stiga på. Värst är det i en trång hiss.
Introverta sägs ha ett stort behov av en personlig sfär, kanske är det därför jag hatar hissar.
Det är egentligen inte bara hissar, utan alla trånga utrymmen vi tvingas in i. Rulltrappor, bussar, spårvagnar, flygplan, köer.
Köer är jobbigt.
Det är inte bara att min personliga sfär överträds, utan förmodligen även att risken för småprat med mer eller mindre okända är överhängande.
Ofta går det inte heller att smita. Hissen kan jag väl ofta undkomma genom att ta trapporna och skylla på att jag behöver motion. Men mycket måste man uthärda.
Nu är inte alla trånga utrymmen ett helvete, det ska sägas. Att gå på bio är för mig inte någon stor belastning till exempel.
Men de flesta trånga situationer är för mig ett rent helvete.

Se upp för värderingar

Jag fick en tankeställare när jag läste Blyga myrans inlägg om det som nu tycks hända bland introverta.
Hon lyfter fram att så många som skriver om att de är introverta också snabbt framhåller att de inte är blyga, som om det låg något negativt i det.
När det i själva verket inte är mer negativt än en massa andra saker i vår personlighet.
Jag har nog själv gjort så. Och det är ju förstås väldigt olyckligt. För det jag och nog många med mig vill är ju att, som Blyga myran skriver, göra oss öppnare för människors olikheter.
Det gäller ju vare sig man är introvert, extrovert, blyg eller något annat.

Introvert fristad nummer tre

Det var en jobbig tid. Vi hade precis fått vårt tredje barn och samtidigt jobbade jag heltid. Det kanske inte låter så speciellt jobbigt men jag höll på att ta slut.
Jag blev ständigt förkyld, kunde inte sova, var lättretlig och kunde bli gråtfärdig ibland utan att jag riktigt visste varför.
Så en lunch när jag hade handlat min mat såg jag mig omkring på väg tillbaka till jobbet och mina ögon föll på kyrkan. Fann jag mig plötsligt på väg dit, fann jag mig plötsligt sittandes på en bänk längst fram i ena hörnet.
Jag satt där och bara satt. Tittade mig omkring på det fantastiska taket, färglada fönster, valv, kristallkronor och upplevde ensam där i kyrkan en stor och fin tystnad som nog bäst kan beskrivas som frid.
Jag ska inte gå in på ämnet religion. Men jag är ganska säker på att en viktig orsak till att jag satte mig där i kyrkan var för att jag är introvert och behövde tid och utrymme. Sedan har jag fortsatt att gå till kyrkan ibland på lunchen för att bara sitta där ensam en stund.
Alltid när jag är ute och reser söker jag upp kyrkor eller andra religiösa lokaler, för att få lite lugn och ro i en hektisk resetillvaro.
Ibland på sjukhus och flygplatser finns det sekulära eller ekumeniska andaktslokaler. Jag tycker att det borde finnas överallt i samhället, ungefär som det finns offentliga toaletter.
Offentliga andrum.

Längtar efter pensionen

En fördel med att ha börjat tänka som en introvert är att jag har börjat lägga undan telefonen. Främst är det telefonen.
Under några år nu, så fort jag inte har vetat vad jag ska göra, eller så fort jag har väntat, har jag tagit fram telefonen och kollat mail, facebook eller rss-flödet.
Men nu har jag allt mer börjat låta bli det. För att bara sitta och titta.
Det finns en underbar introvert serie med barnböcker om Ture. En av dem heter Ture sitter och tittar. Där sitter han och tittar på en bänk. Det kommer förbi en häst, en gubbe på moped, bänken går sönder, han lagar den och sitter sedan och tittar igen.
Det är Thomas Tidholm som har skrivit om Ture. Han har även skrivit dikter som jag gillar att läsa.
Satt jag i alla fall på söndagseftermiddagen vid mitt köksbord och tittade ut genom fönstret, med en kopp kaffe i handen. Då kom jag på mig själv med att längta till pensionen.
Det är nog inte riktigt friskt.
Men det skulle vara så skönt att bara få sitta så ett par timmar varje dag, med en kopp kaffe, och se ut genom fönstret. Ingen tidning, ingen telefon, ingen radio.
Jag minns också när jag för ett par år sedan blev riktigt illa magsjuk. Allt jag kunde göra vara att ligga instängd i vårt gästrum och titta upp i taket. Trots illamåendet och tröttheten tyckte jag på något underligt vis att det var skönt. Väldigt skönt.
Kanske är det för att när jag nu allt mer har börjat återvända till detta beteende, att sitta och titta, som jag har börjat känna hur otroligt skönt jag tycker det är. Tankarna svävar omkring, ibland är det som om jag inte tänker på något alls, ibland är det som om det blir plats för lite vad som helst som råkar dyka upp, en fågel, ett minne från förr. Men alltid trevligt.
Framförallt är det som om det vid dessa tillfällen, sakta men säkert, byggs upp en pelare med självkänsla i mig. Samtidigt som jag får någon slags underlig kontakt med min barndom.
Mycket underligt. Bara av att sitta och titta.
Och jag behöver så klart inte vänta tills jag blir gammal. Jag kan nog inte sitta så länge varje dag, men det borde finnas någon tid varje dag för att göra som Ture, sitta och titta.

Introvert fristad nummer två

En ljus, öppen skog med utsikt över vatten tycks vara idealet, enligt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Men jag tycker det räcker med några träd och lite gräs för att märka en effekt. 

Skogen är helt klart en bra plats för mig att gå till när jag känner mig stressad eller nere. Eller så går jag dit ändå, för att inte bli stressad eller nere. 

Det är självklart egentligen, men det är en sak att veta om det och en annan att verkligen gå dit regelbundet. 

Det finns motion på recept nuförtiden, det borde finnas skog på recept och kanske är det på väg. 

Jag har en liten favoritplats, dit det är lätt att gå med barnen men ändå en bit in i skogen, relativt avskilt och med en porlande bäck intill. 

Jag värjer mig lite för att ta med kaffe och varm choklad och ved och sittunderlag. Det ska vara enkelt. En sådan där bärstol för ettåringen i bilen bara, så åker vi när vi känner för det. 

Vilket för all del inte hindrar att det blir en längre tur med pinnbröd och brasa ibland. 

"...forskning visar att naturen har en positiv inverkan på hälsan. Till stor del bygger denna forskning på studier om hur friska personer kan återhämta sig från stress genom vistelse i naturen.", skriver SLU.

Jag skulle vilja veta exakt vad som är bra med naturen. Den är ju uppenbarligen bra även för extroverta.  Därför handlar det nog inte om att det är en vila från för mycket intryck. 

Egentligen spelar det ingen roll. Kanske är det bra med en plats dit både extroverta och introverta kan gå och få lindring tillsammans.