Populär eller omtyckt? (introvertpepp)

Att vara populär är inte detsamma som att vara omtyckt.
Detta skriver Marti Olsen Laney om i sin bok The Hidden Gifts of the Introverted Child.
Hon skriver om väldigt mycket i den boken och det här är bara en liten ruta. Men intressant.
Hon tar upp vad hon kallar popularitetsmyten, och hänvisar till forskning som visar att det är något helt annorlunda att vara populär och att vara omtyckt.
I undersökningar med barn visade det sig att de barn som var populära ofta var fruktade och avskydda, eftersom de verkade eftersträva makt över andra.
Det är inte heller så att man måste vara social för att bli omtyckt. Nej, det viktigaste är att vara snäll.
Verkligen något att tänka på för introverta. Det här gäller säkert inte bara i barnens värld.
Nu är det inte så himla lätt att vara snäll heller alla gånger, hur mycket man än försöker. Men det är en annan historia.

Att inte förstöra en solnedgång

Jag minns ett läger för kanske femton år sedan. Av någon anledning skulle vi säga något om varandra, något positivt, i den lilla grupp jag för tillfället befann mig i.

En av de i gruppen som var lite äldre, sade att jag var, "en sådan som inte skulle förstöra en vacker solnedgång."

Jag skulle inte prata sönder den. Med mig skulle man kunna sitta på en brygga och titta på något vackert och njuta. 

När jag långt senare reflekterar över det där med att vara introvert upptäcker jag allt fler sådana där minnen. Hur tecknen har funnits där. 

Just det här minnet sticker ut för att det är en sådan vacker och träffande beskrivning av en introvert. Någon som inte skulle förstöra en vacker solnedgång. 

Andra minnen är hur jag bar upp högvis med böcker från sklbiblioteket. Hur jag stod ensam och tittade på en grupp jämnåriga som skulle iväg på en fest. Hur jag stötte på en gråtande klasskamrat i skolkorridoren och chockades av att hon grät för att hon hade dåliga betyg. I mina ögon hade hon ju allt, många kompisar, hon var populär, rörde sig skickligt i alla dessa underliga sociala sammanhang som uppstår i en högstadieskola. 

Jag gick där och kände det som om jag bodde ensam på månen, med rätt bra betyg utan att anstränga mig. Men betygen var liksom en bisak. 

Jag hade gett vad som helst för att få vara med nere på jorden. Då i alla fall. 

Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag borde ha letat någon annan stans. Jag var offer för samhällets extroverta ideal. Jag borde ha sökt mig till orienteringsklubben, till schackklubben, till elevrådet. Det finns ju så mycket. Jag var inte ensam på månen.
Om jag bara hade fattat det. 

Då hade jag kunnat sitta där även på högstadiet, och njuta av solnedgången. 

Res på er, var stolta, håll ut, kämpa...

Ibland blir jag så djävla förbannad.
Förbannad på alla oförsiktiga, tramsiga, flåshurtiga, banala, extroverter som ska tvinga fram någon kommentar från mig, för att "alla måste bidra" när vi har seminarium, möte, grupparbete eller vad det nu är och har varit genom livet.
– Bidra, visst, jag bidrar med mitt arbete och när jag verkligen har något att säga. Men du säger ju bara meningslöst skitsnack hela tiden. Du bidrar inte, men det gör jag eftersom jag kommer skriva sammanfattningen, läsa böckerna och genomföra förändringen eller själva arbetet, vill jag säga.
Men det sa jag ju inte. För då visste jag inte.
Förbannad på alla sociala, hurtiga, lektanter som ska dra med mig, eller någon stackars ungdom på festen för att alla måste vara med, vi har roligare ju mer vi är tillsammans, och djävlar vad vi ska festa, vad roligt vi ska ha. Nu ska vi leka och umgås och kramas.
– Nej, det ska inte bli roligt. Ni ska skrika nonsens till varandra, hoppa omkring lite grand och göra av med pengar på pissig öl. Jag kommer sitta hemma och skriva ett vackert brev, dricka ett gott glas vin och läsa en bok. Tycker du jag är snobbig? Tyck det då, för jag har stått ut med ert extroverta förtryck hela livet och jag skiter i vad ni tycker.
Det sa jag aldrig när jag var liten. Men nu säger jag det.
Förbannad på alla lärare och föräldrar som säger till lilla Otto, Tyra eller Filip, som sade till mig när jag var liten, att vi är blyga och måste skaffa fler kompisar, vara ute och leka med de andra på rasten, måste ta för oss mer, måste vara lite mer framåt, bjuda på oss själva.
– Dra åt helvete. Vi bjuder på det vi vill. Världen blir inte bättre av att vi talar om för barn att det är fel på dem. Av att vi låtsas vara vänner fast vi inte är det. Av att vi tvingar ut ett barn ur sitt skal när det faktiskt har ett djupt biologiskt behov av att befinna sig där inne just då.
Däremot blir världen bättre av att vi låter framförallt barn och unga vara sig själva.
Vi tvingar inte längre vänsterhänta att skriva med höger hand.
Sluta då att tvinga tysta barn vara något de inte är.
Jag är introvert. Jag kan inte botas. Jag ska inte botas.

Tillsammans är vi starka (introvertpepp)

Efter att ha börjat leta lite blir jag allt mer förvånad över hur många vi är, och hur lika våra erfarenheter är.
Hela tiden stöter jag på bloggar, kommentarer, inlägg som uttrycker ungefär vad jag känner.
Allt från en reklamstudent i New York, till en blyg myra i Jönköping.
Det är upplyftande.

Väderberoende (och introvertpepp)

Att vakna utvilad, bredvid min fru, till ljudet av regn som smattrar på rutan, är det bästa jag vet. Det spelar ingen roll att jag bara har fem minuter där i sängen innan jag måste upp och göra frukost, jag kan leva på det ögonblicket hela dagen ändå.

Jag tror dessutom att det är något speciellt med dåligt väder och oss introverta. På ett sätt är det väl naturligt, regn och blåst innebär att vi får gömma oss under paraplyer och huvor, att det blir något lite mörkare, att man inte behöver gå ut och spela fotboll i parken utan kan sitta i soffan och se en film. 

Världen blir helt enkelt lite mer introvert i dåligt väder. 

Dagen dessförinnan hade jag också sovit mycket. Jag blir väldigt glad för det eftersom vi har tre småbarn och då blir sömnen väldigt central.

Visserligen klarar vi introverta sömnbrist bättre, enligt forskning som Sveriges Radio har rapporterat om. 

Och värt att notera är att detta faktum kan bero på följande:

"Det här kan bero på att de introverta människornas hjärnor jobbar lite bättre, säger Torbjörn Åkerstedt, sömnforskare och professor vid Karolinska institutet."

Men lik förbaskat är sömnen central. Får jag inte åtta timmar påverkar det ju inte bara mig, utan hela familjen.

Den här dagen hade jag alltså fått åtta timmar, gott och väl, ostörd sömn. Men framåt eftermiddagen började jag ändå bli förvånansvärt trött och grinig. Märkbart hängig. Hade det här varit för något halvår sedan hade jag inte förstått varför, trott att jag höll på att bli sjuk. 

Men nu hade mina svärföräldrar varit här hela dagen. Och visserligen tycker jag om dem väldigt mycket, men det hade ändå varit en intensiv dag för mig, med tre barn och två extra vuxna i huset. 

Därför förstod jag vad det handlade om. 

Nu kan jag ta det, för jag skulle få en söndagskväll i lugn och ro, och en påföljande lugn vecka. Men jag kan fortfarande känna tacksamhet över att jag vet vad jag vet om mig själv nu. 

Förr visste jag inte det, och körde kanske på vecka efter vecka med extroverta aktiviteter utan att förstå varför jag var så trött hela tiden. 

Välkommen sköna nya värld.

Introvertpepp

Introverta har ett rikt inre liv, vet värdet i att stanna och lukta på blommorna, älskar kunskap och att lära sig saker, tänker okonventionellt, är kreativa, är empatiska, kan lyssna och ställa frågor, är bra på samtal, klarar av och kan njuta av ensamhet, är ödmjuka, har goda vanor, är bra medborgare och är bra vänner.
Fritt ur boken The Hidden Gifts of the Introverted Child av Marti Olsen Laney.

Introvertpepp (citat)

När jag funderar på citat som har betytt något för mitt introverta jag dyker alltid ett citat från filmen Sånger från andra våningen upp.
Jag minns inte exakt hur det lyder, men något i stil med detta:
"Saliga äro de som sätter sig."
Det är från en dikt av Cesar Vallejo.
Den lilla enkla raden har fastnat i mitt huvud och ibland när jag står mitt i något kaos med barn som ska lämnas eller deadlines som ska passas dyker den upp.
Saliga äro de som sätter sig.
Det är som om den tar fram lugnet hos mig, påminner mig om att det här kaoset bara är tillfälligt, och förresten skulle jag hantera det mycket bättre om jag satte mig ner ett par minuter och tänkte igenom saker och ting.
Var lite mer introvert helt enkelt.