Längtar efter pensionen

En fördel med att ha börjat tänka som en introvert är att jag har börjat lägga undan telefonen. Främst är det telefonen.
Under några år nu, så fort jag inte har vetat vad jag ska göra, eller så fort jag har väntat, har jag tagit fram telefonen och kollat mail, facebook eller rss-flödet.
Men nu har jag allt mer börjat låta bli det. För att bara sitta och titta.
Det finns en underbar introvert serie med barnböcker om Ture. En av dem heter Ture sitter och tittar. Där sitter han och tittar på en bänk. Det kommer förbi en häst, en gubbe på moped, bänken går sönder, han lagar den och sitter sedan och tittar igen.
Det är Thomas Tidholm som har skrivit om Ture. Han har även skrivit dikter som jag gillar att läsa.
Satt jag i alla fall på söndagseftermiddagen vid mitt köksbord och tittade ut genom fönstret, med en kopp kaffe i handen. Då kom jag på mig själv med att längta till pensionen.
Det är nog inte riktigt friskt.
Men det skulle vara så skönt att bara få sitta så ett par timmar varje dag, med en kopp kaffe, och se ut genom fönstret. Ingen tidning, ingen telefon, ingen radio.
Jag minns också när jag för ett par år sedan blev riktigt illa magsjuk. Allt jag kunde göra vara att ligga instängd i vårt gästrum och titta upp i taket. Trots illamåendet och tröttheten tyckte jag på något underligt vis att det var skönt. Väldigt skönt.
Kanske är det för att när jag nu allt mer har börjat återvända till detta beteende, att sitta och titta, som jag har börjat känna hur otroligt skönt jag tycker det är. Tankarna svävar omkring, ibland är det som om jag inte tänker på något alls, ibland är det som om det blir plats för lite vad som helst som råkar dyka upp, en fågel, ett minne från förr. Men alltid trevligt.
Framförallt är det som om det vid dessa tillfällen, sakta men säkert, byggs upp en pelare med självkänsla i mig. Samtidigt som jag får någon slags underlig kontakt med min barndom.
Mycket underligt. Bara av att sitta och titta.
Och jag behöver så klart inte vänta tills jag blir gammal. Jag kan nog inte sitta så länge varje dag, men det borde finnas någon tid varje dag för att göra som Ture, sitta och titta.

Ut ur bubblan - in i bubblan

Anmälde jag mig så äntligen till en skrivkurs. Det tar emot lite att jag kommer att sitta i en grupp med okända människor, kanske tvingas tala inför andra, eller läsa upp något inför andra.

Men när det gäller att skriva, prata om skrivandet och om litteratur överhuvudtaget känner jag att det kommer gå bra. 

Jag kan till och med längta efter det. Efter att få pröva något sådant här samtidigt som jag har vetskapen om att jag är introvert. 

Det är ett väldigt bra exempel på att någon som är så introvert som jag, faktiskt kan delta i gruppaktiviteter med okända människor, bara det är något som är viktigt för mig. 

Att det sedan kanske leder till att jag återigen beger mig in i bubblan än mer, för att skriva, kan jag också leva med. 

Introvertpepp

Introverta har ett rikt inre liv, vet värdet i att stanna och lukta på blommorna, älskar kunskap och att lära sig saker, tänker okonventionellt, är kreativa, är empatiska, kan lyssna och ställa frågor, är bra på samtal, klarar av och kan njuta av ensamhet, är ödmjuka, har goda vanor, är bra medborgare och är bra vänner.
Fritt ur boken The Hidden Gifts of the Introverted Child av Marti Olsen Laney.

Snusmumriken är introvert

"Oj, oj, oj. Han har så mycket känslor det där trollet. Jag ska inte tänka på honom. Det är ett bra troll, men just nu slipper jag tänka på honom. Ikväll är jag ensam med min melodi och ikväll är inte i morgon."

I Tove Janssons novell Vårvisan är Snusmumriken ute och går ensam i skogen, "lycklig med skogen och vädret och sig själv."

Han har en visa i huvudet, som snart ska komma fram. Men då störs han av ett litet knytt. Visan är borta. 

Snusmumriken blir arg, men ångrar sig sedan och återvänder för att prata med knyttet. 

Jag tycker att novellen är en underbar beskrivning av en introverts vardag. Man går där med något fint i huvudet och behöver bara lite tid i lugn och ro för att det ska komma ut på papper, eller som en tavla eller som en formulering eller vad som helst. Men så kommer det någon pratsam djävel och förstör alltihop. 

Så blir man arg, men ångrar sig sedan och tänker att man trots allt måste vara lite social annars tror ju folk att man är knäpp. 

Och till sist kommer ju visan tillbaka ändå, för Snusmumriken och för mig. Och kanske är den ännu lite bättre nu. Tack vare den där pratsamme typen som ruskade om oss lite.